tisdag, mars 06, 2012

Nya tider

Tänk vad hoppfull våren är. Man riktigt känner hur människor blir lite gladare och tror gott om det som komma skall. Våren är så terapeutisk efter den kyla och mörker vi levt med ett tag. Och egentligen är det ju fortfarande vinterkallt, men solen och ljuset övertygar om att nu är det helt nya tider.

Och jag är också så glad för jag börjar se slutet på en period som varit lite speciell i vårt liv. Martin fick nya arbetstider lagom till vintern och har kommit hem vid halv 7 sen dess. Med en treåring kan man knappast äta middag då så jag och Rut har ätit själva och Martin sen. Vi har därmed inte haft en enda middagsgäst på en vardag sen Martin fick de här tiderna. Sen har vi också hela tiden legat efter med alla praktiska göromål. Jag har orkat mindre och Martins börda har blivit mer omfattande. Vi har haft fullt upp bara med att sköta ruljansen av vår lilla familj. Utöver det bestämde vi oss för att göra barn i november. Vi kände oss som två busfrön som utmanade min hjärtsjukdom och alla människors möjliga oro. Och någonting i den processen gjorde att vi fick ett enormt behov av att bara vara vi, att intensivt ruva på vår framtid i fred. Och man ska ju inte berätta för folk om en graviditet för tidigt. Ska och ska, men det ligger mycket i det, på olika sätt. Men för oss var den här graviditeten livsomvälvande från dag 1 och jag tyckte i alla fall att det var svårt att över huvud taget umgås med någon, och inte kunna prata om vad som händer i vårt liv, för det hände typ inget annat än att jag var gravid, konstigt nog. Så det är inte många vi har träffat på tu man hand.

Det har varit en tid av isolering, både självvald och oundviklig. Men nu behöver jag inte gömma livet som växer i magen längre, och snart blir Martin ledig och det blir lättare att träffa våra vänner. Så tacksam för nya tider och förundrad över de årstider vi får möta i livet. Den årstid som har varit har varit jobbig men också helt fantastisk. Den har fört mig och Martin mycket närmre. På ett sätt har det varit en kris, men när man möter en kris tillsammans som ett team växer man enormt och erfarenheten kommer alltid att vara som ett enande band emellan de som gått igenom den tillsammans. Tacksam för det som varit. Tacksam för det som kommer.

Nu ska jag hämta Rut för en tripp till McDonalds innan hemkyrkan. Älskar tisdagar - kyrkdagar för oss.


1 kommentar:

Elisabet sa...

Tack att du delar ditt liv med oss!