Jag längtar så mycket efter mitt "hem". När jag får bygga det på riktigt. Det är så konstigt att det är så starkt, att jag lider brist på det så länge som jag inte är där. Ska det verkligen vara så? Jag vet inte. Man jag tror att jag vet att jag kommer värdesätta min familj och mitt hem helt galet mycket. Jag längtar efter att få vakna på morgonen och komma ihåg att jag har en man bredvid mig, att jag har barn, att jag har leksaker på golvet, att jag får ställa matvaror i skafferiet, att jag får krama mina barn. Men... det är så obegripligt hur mycket jag redan älskar mina barn som jag kanske får. Jag förstår inte hur jag ska kunna krama dem färdigt. Jag förstår inte hur jag ska kunna lukta färdigt på deras hud...
Nog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar