Mer

Jag har valt att vara känsligare på sistone. Jag har valt att inte dämpa känslorna. Varje morgon tar det en stund, sen kommer jag på, återupptäcker, att jag är glad, att jag är skitglad. Jag kommer på vem det är jag delar livet med. Det är Gud. Det är Gud. Det är Gud.

Livet är mer. Mer, mer åt Guds håll. Det händer mer. Det känns mer. Livet är mer.

Jag minns att jag hade ångest. Jag kände att jag inte var i kontakt. Jag hade tillhört en familj, ett efternamn, och så hade jag flyttat därifrån, och kontakten med familjen, var ofullkomlig, utan att jag hade något annat att knyta an till, på ett fullkomligt sätt. Det spelar ingen roll vem det skulle kunna vara - en människa räcker inte. Det finns ingen människa som rymmer mig, helt. Varje kontakt har glapp, och är osäker. Det går inte att hänga upp sin existens till någon annans existens. Ingen räcker till. Jag kände ångest över att vara okontaktad, nånstans, var som helst, i universum. En ensam. En utan kontakt till något större.

Men jag har inte ångest längre. Den där sladden som inte var i någon kontakt är nu i en, och det är inget glapp. Det sviktar aldrig från den andra sidan. Det tar inte slut på den andra sidan. Min sladd är kopplad till det enda som gör någonting värt någonting. Och nu har jag förstått det. Nu tror jag på det. Nu tror jag på ett sätt som aldrig tar slut. För jag är beredd att ge varje dag för den här tron. Ingen dag är värd någonting, om det inte är för att Han finns.

Den skatt jag har är mer. Den är mer. Mer. Mer. Mer.