En armé

Gud gör allting nytt. Det finns ingen anledning att tro något annat. Det är ingen idé att tro att man på förhand vet vad han vill ge, och hur det skulle vara att be till honom just nu. Han gör allting nytt.

Det fick vara Efesierbrevet 4 som lyfte min blick, och riktade den mot ett slagfält där jag står med mina medkämpar och Aragorn rider på sin häst fram och tillbaka och ingjuter mod och förmaningar till oss.

11It was he who gave some to be apostles, some to be prophets, some to be evangelists, and some to be pastors and teachers, 12to prepare God's people for works of service, so that the body of Christ may be built up 13until we all reach unity in the faith and in the knowledge of the Son of God and become mature, attaining to the whole measure of the fullness of Christ.
14Then we will no longer be infants, tossed back and forth by the waves, and blown here and there by every wind of teaching and by the cunning and craftiness of men in their deceitful scheming. 15Instead, speaking the truth in love, we will in all things grow up into him who is the Head, that is, Christ. 16From him the whole body, joined and held together by every supporting ligament, grows and builds itself up in love, as each part does its work.

Så växer man och blir större och hakan är lyft lite högre. Gud förvånade mig med att dansa tillsammans med mig igår. Vi bara dansade och berättade att vi älskade varandra. Så lätt och helande.

Gud vill vara vad jag behöver. Hur många gånger ska jag behöva återupptäcka det? Jag har inget att vara rädd för. Jag behöver inte tro att det ska bli jobbigt att vara hos Gud. Det enda jobbiga är att ta sig dit, med mig själv.

Är så stressad över situationen. Den är utan struktur och utan vardag. Jag har mest en utdragen fritid, och inga pengar. Det funkar inte. Det är mycket som konfronteras. Det är många sidor som det skaver mot. Slipas jag? Var är jag på väg?

Vet bara att det är mot Gud, till Gud, för Gud, med Gud. Sen så...