Själens helande

Här kommer lite tankar om en bok jag läst (så åtminstone jag minns vad jag läst) och om vad som händer i mitt liv:

Paula Shields - Jesus, själens herde och vårdare

"Herren förbinder sitt folks skador och helar såren efter slagen som det fått." Jes 30:26

Jag fick överta boken av mamma. Jag måste ta ett kort på den någon gång för den är så söt. Jag vet inte om så många män skulle känna sig lockade att läsa den... hela utsidan på boken proklamerar liksom: kvinnolitteratur! ;-)

"Vi kan göra allt som Gud vill att vi ska göra. Om vi har svagheter är hans nåd tillräcklig. Han vill ge oss kraften. Om vi behöver visdom, är det bara att be om det. Vi kan få kunskap genom den helige Ande. Och det är bara början."

Det bästa jag lärt mig om Gud, under den tid när jag arbetat på att lära känna honom, är att han är större och mer. Numera ber jag böner som jag aldrig fick idén att be förut, för jag trodde att det låg på mitt ansvar att lösa den typen av problem. Men Gud har visat att han vill hjälpa mig, och att han kan det, och att först när han gör det blir det riktigt bra.

Som i lördags när jag bad började jag plötsligt gråta. Jesus lyfte fram minnen som jag trodde att jag var färdig med att bearbeta, men jag förstod att jag verkligen har lagt ner mycket möda på att hela mig själv från sånt som hänt, på att förlåta, men så fortsätter det att göra ont. När jag bad var det som att Jesus sa: Men Theresia, kan du inte äntligen låta mig hela det här?

Jag blev lite paff. Att jag inte tänkt på det förut, liksom! Ja, Jesus, kan du hela det här? Gör det, gärna, du får det!

Sen sov jag och vaknade vid 6 på morgonen, aptrött, halvsovande och jag började be med en gång: Jesus, du får hela det här, hela mig. Sen drömde jag, och Jesus spelade upp alla scenerna för mig som gjort mig så illa och för varje scen klev den här killen som sårat mig så mycket fram och sa: Theresia, kan du förlåta mig? Och jag sa: Ja, det kan jag, jag förlåter dig. Scen efter scen.

Sen sov jag vidare. När jag vaknade på riktigt kom jag ihåg, och jag märkte att det inte gjorde ont längre.

Sen var jag väldigt trosviss, och ville flyta vidare på helandevågen. På eftermiddagen, efter en predikan, gick jag fram till en okänd kvinna och sa: Jag tror att Jesus kan ta bort all rädsla jag känner för människor, och om du ber en enkel bön för mig så tror jag att han kommer göra det. Hon bad, jag skälvde. Jag var glad. =)

Boken är bra att ha. Den säger att vi inte behöver bli helade från varenda minne från när vi blivit skadade, men om Jesus för fram nyckelminnen så kan vi bli helt befriade och helade inom ett område. Dessutom, fortsätter Jesus att upprätta oss - ett helande leder ofta till en process av helande. Det är viktigt, efter ett inre helande, att fortsätta lyssna till Jesus och följa med dit han vill leda oss.

"Efter det att vi fått förbön för inre helande, kommer vi att märka att vi mår bra för en tid, sedan blir vi medvetna om ett annat problem. Kanske reagerar vi som vi inte borde, eller så vet vi att vi springer iväg från Gud, eller att vi är helt uppslukade av fruktan och en press som vi inte förstår. När vi upptäcker detta måste vi antingen be för oss själva eller återvända till någon som tidigare bett för oss om helande på detta sätt."

Jag kom att tänka på några minnen i morse som jag tror har att göra med varför jag går runt och är rädd för människor. Jag tror att Jesus svarade på min och den där kvinnans bön i söndags, han gav mig ett löfte att ja, det här ska jag hela. Och nu har han visat mig en nyckel till hur helandet ska gå till. Man måste lyssna, och hålla sig nära honom. Han har koll på hur det ska gå till. Det vet jag efter den där drömmen i söndags morse. Hur mycket har inte jag kämpat med det där? Nu känns det.. neutralt! =)

En till bra poäng i boken är att när Paula ber för en människas helande från sår som andra orsakat, så leder hon personen till att förlåta först. Om det inte går, säger hon, nej, det går inte, men då får vi be Jesus att han ska hjälpa dig att förlåta genom sin nåd. Då går det, när personen bett om hjälp. Sedan, kommer ännu en viktig sak, och det är att förlåta på ett djupare plan - att befria personen, som sårat och skadat, från fördömelse. Man kan säga: Jag tar bort all min dom över dig. Jag dömer dig inte längre.

Innebär det att det inte var fel, det som gjordes mot oss? Nej, men precis som Jesus har befriat oss från all dom gentemot oss, genom sin frälsning, måste vi befria andra på samma sätt. Jag misstänker att det förhåller sig så, att om vi inte gör det, kan vi inte själva fullt ut leva i rättfärdiggörelsen och befrielse från skuld. Hur kan vi själva bli fria om vi samtidigt håller fast andra i dom?

Vi ska tillrättavisa varandra när vi gör misstag och lever i synd, men vi ska inte hålla kvar domar över människor pga deras tidigare handlingar. Det innebär att vi kan döma en människa för en syndig pågående livsstil men vi kan befria den personen från dom vad gäller en tidigare handling som var en effekt av samma livstil. Ingen människa kan sluta göra det som den redan gjort, men alla kan sluta göra det som den gör. Därför ska vi fälla domar vad gäller människors handlingar här och nu. En sådan dom kan hjälpa människor till ett bättre liv, närmre Fadern och i frid med andra människor. Men vi ska befria människor från dom över vad de gjort. En sådan dom skapar bara förbittring och hat mellan människor.

Som underlag för detta använder jag två texter:

Matt 7:1 Döm inte, så blir ni inte dömda.

1 Kor 5:3 Själv har jag redan - som om jag hade varit där, frånvarande till kroppen men närvarande till anden - fällt domen över den skyldige.

Som kristna är vi kallade att döma på rätt sätt, inte utifrån hat, rädsla, avundsjuka eller förbittring, men utifrån kärlek. Att döma på rätt sätt kan vi endast göra om vi själva vågar vara genomskinliga inför Gud och inför våra trossyskon, om vi ständigt låter oss granskas så att varje bjälke och flisa kan plockas bort ur våra ögon, så att vi kan se varandra med de rätta ögonen.