Ett citat och annat som inte hör ihop med det så mycket men ändå

"Preach Christ at all times, and when necessary use words." Saint Francis of Asissi

Har tänkt på hur mycket jag egentligen skulle behöva ta itu med, av det som varit - och jag tyckte jag hade rätt bra koll, på mängden. Sen blev jag påmind om en händelse, från när jag var 8 tror jag, som jag bevarat nästan i skamvrån av mig själv.

Själv hade jag fått göra starka möten med Jesus, och jag umgicks med honom varje dag. En dag i skolan var jag med 7-10 tjejer i ett cykelställ och jag började predika och förklara frälsningen och jag utmanade mina vänner att göra samma möte som jag gjort. Jag missade säkert väsentliga delar och andlig träffsäkerhet och framförallt förmåga att hjälpa dessa tjejer vidare, men alla ville ta emot Jesus den dagen och jag bad för allihop, en i taget. Sen hade jag med mig vissa till kyrkan ibland.

Har tänkt på det som ett misslyckande, och att eftersom ingen av dem som tog emot Jesus den dagen lever starkt för honom idag, vad jag vet, var hela grejen säkert bättre ogjord. Trots det var Guds kraft verksam den dagen. Jag minns fem av dem som pratade med mig om det där flera och många år senare, och även om de inte hade goda nyheter om sina liv med Gud, så vittnade det om att händelsen varit viktig för dem och att det varit en brottning för dem att vara med Gud eller inte.

Hur som helst, sådär beter jag mig vanligtvis inte idag, och skulle jag göra det skulle det troligen vara väldigt överlagt och förberett och inbett. Då, var det bara naturligt. Tänk... om det kunde vara naturligt igen... Nu har jag mycket mer kunskap och andlig mognad och förutsättning för ansvar.. men så mycket mindre av naturlig barnslig evangelisk rättframhet.

Sen, dessutom, skulle det vara så bra om människor fattade att barn kan gå starkt med Gud och att de kan vara de som för fram Guds väckelse till Sverige. Såna barn som beter sig som jag gjorde förtjänar mycket uppmärksamhet - och då menar jag inte beröm, utan träning och hjälp att ta hand om skörden.