Annie: Hanna och Martin och du är typ mina bästa vänner här i Västerås. Fast dig har jag ju inte känt så länge, men du bara hoppade in i mitt hjärta bara sådär, fast jag är ju inte så gammal och så, men det funkar ju det också.
...
...
TH: Jag älskar dig
Annie: Du är ju knäpp. Men aha. Nej. Vad äckligt. Nej. Usch. Men jaha, vad trevligt. Eller. Jaha. Okej, detsamma då.
Det är så vackert när man börjar se glimtarna av vem någon är, vem Gud har skapat någon till, och trots allt motstånd mot det går det bara inte att döda helt. Det är där, finns där, lyser där, mitt i allt. Igår satt vi och tänkte om Annie, om vem hon är, och det bubblade i mig, sådär som det bubblar varje gång man återupptäcker Guds ändlösa kreativitet och ljuvlighet i sitt skapande. Det finns i ansiktsdragen, sättet hon ler och ser. Det finns i orden, hur hon väljer dem. Kunde se en skör kvinna med sån makt i orden, hur hon får människor skrattande in i Guds sjukt stora kärlek, sådär så att man kiknar och måste böja sig dubbel och blir alldeles knäpp över vad stort livet och segern kan vara, så att man plötsligt bara måste gråta och sitta och skaka på sin stol i några minuter tills Annie säger nåt annat så att man bara ler, igen, och skrattar.
Gud är så. Stor. Hela tiden.
1 kommentar:
sådär spännande -ja är ganska ful- nä det är roligt-
vi borde ses någon dag jag längtar efter dig!
och sen måste vi prata om hår och så i sinom tid.hörde förresten att du klippt matt- ´bra gjort fortsätt så.. krama
Skicka en kommentar