Vilar

Idag är jag så lycklig.

Fast det finns saker som man inte kan bära, fast man vill, i människor som är nära, som sover på utspridda kuddar på ett golv... efter alldeles för många timmar av oförmåga att leva. Jesus, hjälp.

En kvinna blev frälst på ett pendeltåg. Sa ja, och livet var inte detsamma mer.

En annan kvinna mötte en man som bara rusade fram till henne på gatan, en obekant, och sa: "Jag måste bli frälst". Han var muslim, och snart stod han på sina knän på en gata i Olso och lämnade över sitt liv i Jesu händer och bekände sina synder och grät och hulkade.

En farfar fick Guds välsignelse uttalad till sig av tre kvinnor, i tre generationer, alla ovetande om de andra, på en och samma dag, den sista medvetna dagen innan döden.

Och en farmor utbrast irriterat från en glipa i demensen: det är klart jag tror på Gud, men det är inget jag tycker man ska tala om.

Och Fadern i himlen är så obegripligt stolt över varje människa som erkänner honom och hans son om så bara för ett ögonblick under en livstid. Han är så stolt.

Är en Theresia med märkligt ont i halsen, med märkligt mycket glädje och med tro på en Gud som är överallt. Tack.