lördag, juli 19, 2008

Ruts förlossning

Man har ju inte så mycket egentid längre direkt. Nu har jag lyckats lägga Rut på en kudde så att hon kan amma utan att jag håller i henne, så att jag kan blogga. :) Det går verkligen åt mycket tid till att amma, och att vila. Martin får sköta så gott som allt annat.

Rut kom ut den 10/7. En vecka innan började jag sova mindre och mindre på nätterna och kände av lufthunger mer och mer. Det började med att jag bara kunde sova på höger sida. Sen räckte inte det heller för att jag skulle få tillräckligt med luft. Var i vecka 39 och kanontrött. Kändes inte som att jag hade goda förutsättningar för en förlossning. Jag ringde in till specialistmödravården och läkaren jag fick prata med ville att jag skulle komma och läggas in på deras vårdavdelning. Jag sov där själv första natten, de tog en rad prover och gjorde lungröntgen som visade att jag hade vätska i lungorna. Det är ett tecken på att hjärtat har det jobbigt och inte orkar ta hand om all vätska i kroppen. De förklarade att det inte var tänkbart att sätta igång en vaginal förlossning för mitt hjärta tål inte det värkstimulerande droppet. Så man planerade kejsarsnitt och det skulle ske på hjärtoperationen med deras apparater och läkare som säkerhet.

Jag har hela tiden hoppats att jag skulle kunna föda vaginalt, men det kändes rätt med kejsarsnitt till slut - jag kände att jag inte skulle orka något annat och dessutom insåg jag ju att detta innebär att jag skulle få träffa min bebis snart och när det fått sjunka in skiter man faktiskt i allt annat! Haha.

Martin fick sova hos mig och på torsdagen lyckades de få en tid, klockan 13. Jag fick fasta, duscha, sätta kateter och dropp. Sen fick de köra mig i sängen genom hela sjukhuset bort till hjärtoperationen. Vi var där halv ett och ganska snart kunde de börja med alla förberedelserna, som var det värsta. Jag var så skraj innan för nålen som de sätter ryggbedövning med. Jag är nålrädd, och den nålen är stor och det är läskigt att de för in den i ryggmärgen! De fick sätta tre lika stora nålar - på höger handrygg, vänster handled och i någon ven mellan hals och bröst. Handryggen gick ganska bra. Handleden.. då började tårarna komma. Den på halsen innebar en lång nål med lokalbedövning. Sen förde de in den stora nålen och sen slangen nästan en decimeter tror jag (det kändes när de drog ut den sen) och sen skulle den sys fast med två stygn. Jag grät och skakade under tiden och tänkte att det här klarar jag inte av en gång till. Dessutom hade jag syrgas, ekg-mätare och saturationsmätare (mäter syrehalten i blodet).

Sen la de ryggmärgsbedövningen och det kändes knappt. Ganska snart blev det varmt och tugnt i benen - skönt och avslappnande. Det tog 10-15 minuter från att de lagt den till att de började skära. När de hade börjat skära trodde jag att de nöp mig hårt för att testa min känsel. Men de hade de väl antagligen redan gjort utan reaktion från mig. Jag blev lite förvånad. Jag trodde innan att man inte skulle känna något alls, men det gjorde man. Man kände en del av vad de gjorde, men man kände inte smärtan. Man kände när de drog och slet i muskler och annat. Sen tryckte de hårt uppe på magen och neråt och drog ut Rut. Jag hörde på en gång att hon skrek och Martin sa "lilla vän, lilla vän" och jag var så nyfiken vad det var. Till slut säger Martin "det är en liten tjej". Snart var hon vid mitt ansikte och jag fick titta på henne och röra vid henne. Det var så otroligt stort och jag var så tagen över hur vacker hon var. Vilken glädje som bara tog över hela mig och hela rummet! Jag fick vara med Rut kanske tio minuter, max, sen var hon och Martin tvungna att gå bort dit vi skulle vara sen, på specialistmödravårdens vårdavdelning. Det tog ett tag innan de sytt ihop allting. Jag bävade för stygnen på huden och tänkte att de skulle göra ont, men de tejpade bara ihop huden!

Jag var så glad hela tiden och bara log. Hjärtläkarna sa "tänk om man kunde ta med den här glädjen hem" och "tänk om det var en sån här glädje här varje dag". En gång per år ungefär har de kejsarsnitt på hjärtoperationen. När jag la mig på sidan för att de skulle sätta ryggmärgsbedövningen lossnade en av ekg-klisterlapparna och nån narkosskjusköterska sa "vi är inte vana vid att våra patienter rör på sig". Det händer säkert massa tragiskt i det där rummet, men den här dagen var glädjen total!

Sen fick jag åka till uppvaket våningen under och vara där i ett dygn själv men det var inte så hemskt som jag trodde det skulle vara. Dels kom min syster och höll mig sällskap, och jag var helt upprymd och speedad så tiden bara rusade iväg. Och Martin kunde komma med Rut två gånger på kvällen och en gång på morgonen därpå och stanna en timme i taget. Första gången tog hon direkt bröstet och ammade som om hon aldrig gjort nåt annat. Så häftigt! Det var så underbart att få titta och titta på henne. Hon är så fin!

Det finns så mycket att berätta, men jag får berätta i alla fall att min kropp är lycklig över att Rut kommit ut. Nu sover jag och andas som man ska. Jag har inte kunnat sova på rygg sen vecka 27 (mitten av april) men nu kan jag det och det är så skönt. RLSen är i princip borta. Foglossningen är borta. Nu väntar jag bara på att smärtan efter kejsarsnittet ska gå bort helt, men det är ju en hoppfull väntan!

Det är så skönt att vara hemma och att få vara familj. Jag älskar Martin mer än nånsin. Godnatt!

2 kommentarer:

Martin sa...

Du är så fin Theresia! Jag älskar dig och Rut så mycket. Ser fram emot en underbar tid tillsammans med er =)

Anonym sa...

Stort GRATTIS till eran lilla tjej!