tisdag, december 22, 2009

Årstider

Den här hösten har varit så speciell. Jag har älskat att se på den! Det där vissna, ruttna, bruna. Jag har stirrat på fält med just de egenskaperna och bara njutit. Har inte kunnat få nog av att se på detta. Det har varit så vackert i mina ögon.

Vanligtvis, förr om åren, har just denna tid - från att de vackra löven ramlat ner till att snön kommer - varit den fulaste på året i min mening. Och det tycker väl de flesta? Vem tycker att det är fult när snön gnistrar i solen eller när allting är täckt av små späda gröna knoppar eller när solen blänker från en mjuk vattenyta en sommarkväll?

Denna höst har förundrat mig.

Nu är allt vitt och gnistrande. Jag ser på det och förstår ingenting. Kan inte ta in allt detta. Det är något som är på tok. Vad är snö? Det kom och täckte allting och allting blev annorlunda, helt annorlunda. Hur kan ett helt utomhus förändras så totalt? Så fort?

När jag blev mamma märkte jag att tiden blev annorlunda. Jag började leva i nuet, istället för i framtiden. Man vet inte så mycket om bebisar, egentligen, speciellt inte om just den bebis som är min. Hon var ju ny. Hade aldrig träffat henne förut. Visste inte vad hon hade för planer. Man måste vänta och se, vad varje dag ger. Och man vet bara vad man får idag.

Att leva med en hjärtsjukdom som med tiden påverkat mig mer har inneburit mer stresskänslighet och reaktioner på det. Man vill inte vara stressad så man måste undvika det som stressar. Det har jag gjort både aktivt och medvetet men också inaktivt och omedvetet. Jag har valt att göra färre saker men min hjärna verkar ha valt att rensa bort väldigt mycket tankar också. Den vill bara vara i nuet, den kanske inte heller vet något om morgondagen, precis som en förstagångsmamma inte vet hur det är att vara mamma till ett äldre barn. Men hjärnan måste ju veta en hel del om framtiden, men den kanske inte orkar tänka på det?

Jag har nog varit helt oförberedd på att det skulle bli vinter, jul, gnistrande och vitt. Det borde jag ju ha haft koll på, efter 25 år med dessa årstidsväxlingar, men detta år hade jag inte koll, inte som annars.

Så mycket av ens förhållande till levandet handlar om görandet. När det blir vinter och jul så bakar man, och städar, ägnar mycket tid åt julklappsinköp och inslagning, åker pulka och gör en snöängel, steker köttbullar, friterar struvor inte minst. Det är så mycket dofter och så många olika känslor mot fingrarna av pepparkaksdeg och disktrasor och snö. Och tänk doften av en snölykta! Allt detta bär ett budskap - nu är det vinter, nu är det snart jul. Utan allt detta, eller det mesta av detta (jag har trots allt köpt och slagit in några paket) förstår man väl som någon som inte gör allt detta - som någon som är för liten för att både baka pepparkakor och förstå vad jul är för nåt. Ja, jag känner att jag inte riktigt förstår.

Tiden mellan lövfällning och snön, vad är det för tid? Det finns liksom ingen höjdpunkt med det. Det är bara en tid av stillhet och väntan. Det finns inte särskilt mycket att göra. När jag sett på det har jag kunnat se naturen, vad vacker den är, men när jag ser på det gnistrande vita ser jag väl allt som hör ihop med det, allt av görandet som är så roligt och jag känner mig så begränsad.

Ser redan fram emot nästa lövfällning.



...

När jag nyligen träffade Martin sjöng jag många egenpåhittade kärleksförklaringar till honom. Sen har jag kanske inte haft så mycket tid för det. Nu har jag börjat sjunga mycket mer, till Martin och Rut, eller "riktiga" sånger. Jag har blivit berövad på så många uttryckssätt, men sång kräver inte mycket ansträngning men ger plats för mycket uttryck.

...

1 kommentar:

lisa sa...

vackra du vad vackert att läsa, skriv mera!

God Fortsättning!
KRAM