Sorg

Under hösten 2009 märkte jag hur mitt minne försämrades ganska mycket och fort. Det blev riktigt jobbigt att hantera och det störde mig när jag försökte hålla igång ett samtal. Jag glömde hela tiden bort vad jag skulle säga, och så tappar man fokus från samtalet när man försöker leta efter det där som försvann i huvudet. Med tiden har jag blivit bättre på att parera min glömska. Nu vet jag att jag måste koncentrera mig mycket på att fängsla tanken nånstans i huvudet och om och om igen påminna mig själv om den tills jag kan tala ut det. Man måste ju vänta på sin tur i ett samtal... men det innebär att ett samtal på en timme är väldigt uttröttande.

Jag har också lärt mig att påminna mig själv hela tiden om saker som ska hända så att jag inte glömmer. Jag har många exempel på saker jag glömt (de jag nu kommer ihåg) men ett exempel som kändes rätt obehagligt för mig var när jag pratade med en vän på telefonen och hon frågade vad vi gjort i helgen. Jag blev tyst ett tag och tänkte och letade febrilt i minnet. Sen fick jag förklara att jag inte kunde minnas. Utifrån hur samtalet fortsatte förstod jag att min vän trodde att jag ljög och inte ville berätta något som vi gjort. Jag förklarade igen att jag verkligen inte mindes men min vän blev inte övertygad och vi bytte samtalsämne.

På så många sätt känner jag mig som en 90-årig tant. Det som inte stämmer är att jag är gift med en 28-åring och mamma till en 3-åring.

Igår kväll och idag har jag tittat på lite videoklipp från tiden med Rut och det är någonting som känns så märkligt. De här senaste åren har liksom flugit förbi, samtidigt som de ju inte alls gjort det, men det är så luddigt när jag tänker tillbaka, och det gör mig riktigt arg och ledsen. Rut är ju min, jag vill minnas, och jag vill ha varje tid tillbaka för det känns inte som att jag fått krama henne ordentligt!

Jag vet en del om demens, om olika faser och hur man kan reagera på dessa. Jag har lärt mig då jag jobbade inom äldrevården och kunde se det med egna ögon. Även om allt kanske inte kan tillämpas rakt av på mina hjärtsviktsrelaterade minnesstörningar så är det till lite hjälp för mig. Allt blir lättare när man förstår, åtminstone fungerar jag så. Men just nu känner jag sorg över allt som är så dyrbart för mig som jag inte kan nå i mitt minne.

Ett år sen.