Att hantera avundsjuka

Ja, det var vad jag låg och tänkte på imorse efter att jag vaknat.

För det första är avundsjuka inte en bra grej, för att det förstör relationer och för att det är så smärtsamt för en själv att känna avundsjuka. Jag tänker på avundsjuka över vad andra har eller kan, över deras hälsa, tillgångar, möjligheter, talanger, utseende m.m.

Beroende på vad man går igenom i livet finns det nog alltid en frestelse att känna avundsjuka. Om man har dåligt med pengar kan man bli avundsjuk på de som har mycket. Har man få vänner kan man bli avundsjuk på de som är älskade av alla. Har man svårt att få barn kan man bli avundsjuk på de som har barn, speciellt om de blir gravida som unga t ex. Det finns så otroligt mycket man kan bli avundsjuk över. Men om man är avundsjuk på någon finns det en stor risk att man beter sig illa och skadar relationen till den personen, eller åtminstone begränsar närheten. Och som sagt, det kan vara ett otroligt personligt lidande att gå runt med denna avundsjuka.

I Bibeln fanns det en kvinna som hette Rakel som inte kunde få barn och när hennes syster fått barn blev Rakel så avundsjuk och hon sa till sin man "Skaffa mig barn, annars dör jag". Ja, så kan det kännas, som att avundsjukan håller på att ta livet av oss.

Men det som gör oss avundsjuka är ju inte andras lidande utan deras glädjeämnen och glädjeämnen är ju till för att skapa glädje. Jag tror att i varje glädjeämne så finns det en inbjudan - kom och dela glädjen med mig. Men väljer vi att avstå får vi stå vid sidan om med våran avundsjuka.

Idag vet jag att jag inte vill stå vid sidan om, därför att det gör ont, i mig. Så jag måste välja att tacka ja till inbjudan - kom och dela glädjen med mig. Jag måste välja glädjen och försöka göra andras glädje också till min glädje.

Jag minns att när jag var sju år blev jag plötsligt medveten om att jag från och med då längtade efter att bli mamma och längtan växte sig starkare från år till år. När jag hade flyttat hemifrån fantiserade jag om hur mitt liv skulle kunna se ut om det också fanns en bebis i det - fattig student och singel, men med en bebis. Jag tänkte att det skulle nog gå. Och larvigt nog kunde jag inte riktigt glädja mig över mina syskonbarn därför att jag blev avundsjuk på att de inte var mina.

Jag har många gånger liksom brutit ut i tyst, eller formulerad, tacksamhet över att jag oplanerat blev gravid ett par månader efter att jag och Martin gift oss. Rut växte i min mage och fick med hjälp plockas ut därifrån, medan jag blev medveten om att mitt hjärta inte riktigt orkade. Hade jag vetat allt hade en graviditet kanske inte framstått som så hälsosamt för mig, men jag är tacksam över att jag inte visste det och att jag nu fått Rut. Jag vet inte om jag hade stått ut annars, då hade jag väl sagt som Rakel "Skaffa mig barn, annars dör jag".

Nu är det många kvinnor runt mig som fått sitt andra barn eller väntar det, och på Ruts förskola är det många barn i hennes ålder som just fått småsyskon. Och Rut älskar bebisar, hon skulle älska att bli storasyster. Och jag skulle älska att bli mamma igen. Men det går inte. Jag lever på hoppet att det ska gå en dag, men det vet jag inte. Just nu måste jag säga ja till alla inbjudningar av att dela glädjen, och nu när jag är mitt i detta kan jag meddela att det faktiskt finns en tröst i det, att även om det gör ont så är glädje i sig läkande och tröstande, så därför vill jag anstränga mig för att ta del av andras glädjeämnen. Jag älskar gravida magar, nyfödda små älsklingar och inte minst hur de doftar, och att se dem växa upp! Jag vägrar tillåta att avundsjuka stjäl något av den glädjen.