Den här berättelsen kan berättas på några olika sätt och olika långt beroende på hur mycket man vill ta med. Man kan ta med olika mycket bakgrundsinformation och olika mycket från hela det skeende som detta bara var en del av. Men man kan säga att 2005 var ett väldigt avgörande år för mig. Jag har varit kristen hela mitt liv. Jag kan inte minnas att jag någonsin inte har trott innan jag började tro när jag var liten. När jag var sju bestämde jag mig för att Jesus skulle få bo i mitt hjärta och det är ett beslut jag är grymt stolt och glad och tacksam över. Men under början av 2005 hade jag bott i Stockholm 1,5 år, gått ett år på bibelskola men hade ännu inte hittat en kyrka som jag kände mig hemma i, och jag hade ägnat några år med att brottas med tron och Bibeln och att komma nära Gud, vilket jag tyckte var svårt. Jag tror att jag började tröttna och det blev svårt att be och läsa Bibeln. Tvivlen började bli större än tron och jag kände mig väldigt långt ifrån Gud.
Men under året hände många saker som hjälpte mig - goda vänner, att jag hittade ett hem i New Life church, och att jag började be igen "Gud, om du finns, så vill jag vara din. Gud, om du finns så rör vid mig." I augusti 2005 hade jag ett möte med Jesus som jag tror att jag inte kan förklara så bra här och nu. Men det var omvälvande och fyllt av så mycket upprättelse och kärlek.
Men jag är en person som har ett stort behov av att förstå och ha svar som är vattentäta för att jag ska kunna tro på dem. Jag vill pröva allt och veta att jag vet.
Några dagar efter mitt starka möte med Jesus (och fler såna har jag haft under min uppväxt) så hände en lite oturlig händelse som gjorde att jag förlorade lite pengar. Jag behöver inte berätta mer om det nu för det är inte relevant. Det som är relevant är att det först hände något bra och sedan något dåligt och hur jag reagerade på det. Jag kunde inte riktigt hantera kontrasten mellan den höga känslan jag först hade och sedan denna motgång. Jag tyckte att om nu Gud fanns och var så bra kunde han väl ha beskyddat mig från denna händelse! Jag kastades rakt tillbaka till det djupa tvivel som jag långsamt klättrat upp från under ett halvårs tid. Men den här gången kände jag att så här kan jag inte fortsätta. Efter allt jag gått igenom orkar jag nu inte bara fortsätta som förut, i en lång och utdragen undran. Jag ville veta vilken grund jag skulle ha i mitt liv.
Jag bestämde mig för att fasta och be "tills Gud bevisade sig själv för mig" (det är vad jag sa till honom) och om han inte gjorde det så skulle jag avsäga mig min tro, vilket var en svindlande tanke som jag inte varit nära på det sättet förut.
Jag stängde in mig, stängde av datorn, slutade äta, bad och läste Bibeln. Jag bad i en något arg ton. "Gud, visa dig för mig, annars.." typ. Så höll jag på några dagar och jag kände inte direkt någon närvaro av Gud när jag bad men när jag läste Bibeln var det som att var jag än öppnade och läste så sa texten samma sak.
Framför allt var det detta som borrade sig in i mig:
Thomas, en av de tolv, han som kallades Tvillingen, hade inte varit med dem när Jesus kom (alltså efter Jesu uppståndelse från de döda). De andra lärjungarna sade nu till honom: "Vi har sett Herren." Men han svarade dem: "Om jag inte får se hålen efter spikarna i hans händer och sticka fingret i hålen efter spikarna och inte får sticka min hand i hans sida, så kan jag inte tro." Åtta dagar därefter samlades hans lärjungar igen där inne, och Thomas var med bland dem. Då kom Jesus, medan dörrarna var låsta, och stod mitt ibland dem och sade: "Frid vare med er." Sedan sade han till Thomas: "Räck hit ditt finger och se mina händer. Och räck hit din hand och stick den i min sida. Och tvivla inte utan tro!" Thomas svarade honom: "Min Herre och min Gud!" Jesus sade till honom: "Därför att du har sett mig, tror du. Saliga är de som tror, fastän de inte ser." Joh 20:24-29
Jag fick en sån klarsyn över hur jag likt Thomas fått se så mycket av Gud i mitt liv, men hur tron pga värdsliga omständigheter bara försvinner ibland. Jag såg så klart hur jag ägnat mitt liv åt att pendla mellan tro och tvivel pga omständigheter. När det hänt något bra har jag trott och när det hänt något dåligt har jag tvivlat. Jag förstod att Gud ville se en större tro än så, en tro som inte är beroende av vad jag ser utan vilar på vad Gud har sagt och vad det står i hans ord. Jesus hade berättat för lärjungarna och Thomas om hur han skulle uppstå och att de skulle få se honom igen. Men när de väl var där kunde Thomas inte tro.
Jag processade detta ett tag och övervägde kostnaderna av att bestämma sig för att tro fast man inte vet att man vet. Många gånger hade jag känt mig överbevisad om Guds existens och hans godhet men nu famlade jag i ovisshet.
Jag kom mer och mer fram till vilka val jag stod inför och vad som var det smartaste att välja.
1. Gud finns inte och jag lever utan honom. Jag har inget vunnit och inget satsat.
2. Gud finns inte och jag lever för honom. Jag har inget vunnit och jag har satsat allt.
3. Gud finns och jag lever utan honom. Jag satsar inget men förlorar allt.
4. Gud finns, han är god, och jag lever för honom. Jag satsar allt och vinner oändligt mer. Som att satsa 1 krona och vinna 1 miljard.
Jämfört med vad jag kan vinna är mitt liv inget värt. Det är värt att kasta bort mitt liv på en lögn om det finns en liten chans att det inte är en lögn.
Detta kanske inte talar så starkt till alla, men jag som vill ha ett vattentätt svar måste erkänna att jag aldrig kan veta till 100% i det här livet att Gud finns oavsett hur mycket han gör för mig. Jag kan bara välja att tro och leva som att det är så och alla "bevis" jag får får jag ta emot som dyrbara gåvor som stärker mig på min vandring, men om jag inte får dem så vandrar jag ändå.
Jag fick erkänna där i min väntan på Gud att det var Gud som väntade på mig, om jag skulle bestämma mig, och han hade lett mig till att förstå vad det var han väntade på.
När jag kände mig redo deklarerade jag högt och tydligt i min ensamhet där i min lägenhet på Folkungagatan, tidig höst 2005, att jag från denna dag lovade att för resten av mitt liv tro på och följa Gud och att det beslutet, utan möjlighet att tas tillbaka, skulle gälla varje dag för resten av mitt liv, exakt oavsett vad som skulle kunna hända, även om varenda människa på jorden skulle säga att det inte finns någon Gud.
Jag är så stolt över det beslutet och blir så lycklig när jag tänker tillbaka på det. Jag bara talade ut dessa ord och kände liksom luften darra av allvaret i mina ord men annars rent känslomässigt var det bara jag och en tom rymd, som det kanske fanns en Gud i någonstans. Ingen änglakör dök upp eller så. När det blev kväll gick jag och la mig och sov.
Nu ska jag berätta om min depression som ju var vad det här inlägget skulle handla om.
Jag var 21 och under 10 års tid hade jag varit ledsen. Värst var det de senare åren på gymnasiet och mitt första år i Stockholm. När jag var i skolåldern minns jag hur jag tänkte, "det blir bättre om någon vecka, det blir bättre om någon månad, det blir bättre om några månader, det blir kanske bättre om något år eller några, det kanske blir bra någon gång i mitt liv." Under några vintermånader (kommer nu inte ihåg om det var andra eller tredje året på gymnasiet) var det som att jag inte kunde sluta gråta. När jag gick hem från skolan började det och höll på till nästa morgon. Jag var på plats i skolan när jag skulle men jag kunde inte få tårarna att sluta rinna så jag var tvungen att gå in på en toalett och bara försöka samla mig för att kunna gå på en lektion men det hände ett antal gånger att det tog så lång tid som en lektion varade innan jag fått slut på det så jag missade en del lektioner och blev kallad till syokonsulenten. Jag fick förklara att jag varit på plats men varit tvungen att låsa in mig för att jag inte kunde få stopp på tårarna. När jag sedan flyttat till Stockholm fick jag uppleva vad en panikattack är. Om du varit med om det vet du att det känns som att man ska dö för paniken tar till slut kontroll över kroppen.
När jag hade fattat mitt stora beslut hösten 2005 var jag inte alls så dålig som jag varit men jag kände hela tiden att depressionen fanns nära.
Jag hade gått och lagt mig för att sova och när jag vaknade nästa morgon låg jag först och bara konstaterade att jag var vaken och inte kände något särskilt. Sen var det som att det kom en glädje utifrån. Det var som att jag kunde "se" den komma och jag märkte att den kom till mig och in i mig och jag kände Glädjen i mig och började skratta. Jag låg där på min säng och bara skrattade flera minuter. Sen gick jag upp och var glad resten av dagen. På kvällen när jag gick och la mig hade jag samma upplevelse. Glädjen kom utifrån och in i mig och jag började skratta och skrattade mig själv till sömns. Nästa morgon samma sak. Nästa kväll samma sak. Tror du på mig om jag säger att detta pågick utan avbrott i en månads tid? Det gjorde det.
I det här läget trodde jag att jag var med om en fantastisk upplevelse, att Gud ville visa sin kärlek till mig, och så var det ju så klart, men nu i efterhand kan jag också konstatera och inse att Gud botade mig från depression där och då. Jag har varit glad sen detta hände. Vi har gått igenom så mycket tungt i och med denna hjärtsjukdom jag har och det har varit så svårt för mig och Martin att få ihop livet ibland, men jag har ändå varit glad. Och det bästa är att jag känner mig som Theresia, som den flicka Gud skapade mig till, som det fria och glada barn jag var när jag var liten innan livets bekymmer drabbat också mig. Det känns som att Gud plockat bort från mig förmågan som finns i en människa att bli deprimerad. Det är som att jag inte kan bli det, åtminstone inte så länge som jag håller fast vid mitt beslut om att tro och leva för Gud. Jag är så glad. Gud har gjort mig glad!
Jag tittar ut från mitt fönster på Folkungagatan. Jordana fotar från andra fönstret. Haha!
1 kommentar:
Prisa Jesus!
Skicka en kommentar