torsdag, mars 01, 2012

Personlighet och passioner

Jag tror enormt mycket på att studera sina barn när de är i 3-5 årsåldern. I princip blir personligheten färdigutvecklad då. Sen förfinas den, och man mognar, så klart.

Men jag tror att i den här åldern kan personligheten komma fram rent och oförfalskat och det är ett väldigt bra tillfälle att lära känna sitt barn och se vilka de är, och det kan de behöva påminnas om senare i livet.

Jag önskar att jag hade tänkt så lite mer om mig själv när jag var i tonåren, när man skulle välja gymnasieutbildning och man funderade så mycket över vad man skulle göra i livet. Jag gick mycket på vilka skolämnen jag hade bra betyg i och som jag tyckte var roliga, men det är ju inte alls så många aspekter som kommer fram om man tittar bara på det. Sen blir man också färgad att värdera olika passioner olika mycket. Omvårdnad är låg-status. Matematik är hög-status. T ex. Men så fungerar man ju knappast när man är 3-5 år. Då har man helt enkelt sina passioner i livet, oavsett vad någon annan tycker eller vad som är eftertraktat på arbetsmarknaden. Och jag tror att människor behöver få satsa på sina passioner för att utvecklas och inte försöka pressa in sig i sådant som man kanske inte är bra på eller åtminstone inte har intresse för.

Man kan dessutom ha många talanger, men det är det som man både är bra på och har passion för som man ska satsa på i livet. Det måste finnas lust förknippat med det du ska ägna dig åt, och ett barn ägnar sig instinktivt åt det som är lustfyllt. Finns det också förmåga och talang förknippad med den lusten, har man hittat en fullträff. Så spana efter sådant hos ditt barn eller hos dig själv.

När jag var liten lekte jag mycket med dockor, dockhuset, barnvagnen, lekstugan. Jag rullade köttbullar i sandlådan och ordnade mig ett hem ute i skogen där jag hade mitt vildmarksliv och matade "barnen" med blåbär. Jag byggde små hem åt mina minidockor inuti byrålådor. Jag byggde hemtrevliga världar med lego. När jag blev större minns jag att jag älskade att göra ritningar av mitt framtida hem och möblera det, och jag skrev listor på saker jag skulle tänka på när jag blev mamma (jag var nog 12 då).

När jag skulle välja gymnasieprogram hade jag ingen tanke på den här sidan av mig själv. Det som verkade vara betydelsefullt var att jag var duktig i matte och tyckte om att hålla på med datorer, så jag valde Teknikprogrammet. Det gick väl ganska bra, men det var inte särskilt kul och med tanke på att jag mest bara jobbat inom vården hade jag ju kunnat ha nytta av en undersköterskeutbildning. Men det verkade helt fel att välja Omvårdnadsprogrammet. Verkligheten såg ju ut så att alla som hade bra betyg valde teoretiska program och de som inte hade det valde program som omvårdnadsprogrammet.

Härom dagen när jag borstade tänderna på Rut överröste jag henne med en massa komplimanger. Hon tog tyst emot alla men när jag sa "Och så är du så snäll mot alla små, mot dockor och bebisar..." så gick hon verkligen igång och vi fick pausa borstandet medan hon hade fullt upp att berätta ett tag... "JA! Och så är jag snäll mot alla små kaniner och små hästar och stora hästar och bebisar och alla stora dockor och alla små dockor och alla små kattbebisar och alla kattmammor.." och jag minns inte allt hon räknade upp, men det var så tydligt att detta väckte hennes passion. Jag vill inte att hon ska behöva gömma den här sidan av sig själv när hon blir större för att hon kanske är duktig på en massa annat också. Därför är jag glad att jag vet, att hon är en treåring som på så många sätt redan förbereder sig för att ta hand om andra på riktigt. Jag tror att hon behöver få leva i den passionen för att vara lycklig.

Jag har också märkt att hon är bra på, och gillar, att organisera och leda, och att vara social.

Det är roligt att se Rut och hennes bästa vän Julina som är lika gammal. De leker otroligt bra tillsammans och är båda två energiska och påhittiga men de har också sina olikheter och det bekräftar också att Rut är Rut och Julina är Julina.

Och du är du.



Rut har organiserat ihop ett tåg och ordnat sittplatser åt alla dockor. Nu för tiden brukar tåget vara dubbelt så stort, med fler passagerare. Det här var i somras.

1 kommentar:

Elisabet Svahn sa...

Vilken bra text! Och spännande aspekt!