Mellan hopp och förtvivlan

Den typ av bebisar jag verkar få ställer lite krav. Det vill vara nära och äta jätteofta. Det vill inte bli flyttade på när de somnat. Av den tid Knut och jag spenderar tillsammans är han intill mig ungefär 90% av tiden. Den lilla tid jag lyckas få ihop till bara mig räcker knappt till det nödvändigaste, som att klä på sig, kamma håret, äta mat, gå på toaletten. Ibland får jag lov att göra något med en skrikande Knut i bakgrunden. På nätterna är jag glad om jag lyckas somna om för fjärde gången i precis den ställning som Knut vill att jag ska ligga i.

Att få sova precis som jag vill är nog det jag längtar mest efter.

Allt känns jobbigare och mer krävande än när Rut var liten. Nu har jag två barn att räcka till för och det innebär mer stress dag för dag. Men jag vet också att det blir så mycket bättre med tiden. Man får sova mer och mer för sig själv och man hinner mer och mer allt eftersom de blir större.

Nu styrs mitt liv ganska mycket av hur trött jag är, men jag börjar mer och mer känna mig själsligt trött. Den där tröttheten som beror på att man haft en dålig natt har liksom flyttat djupare och tycks prägla hela livet. Känner mig så trött, även om jag sovit lite bättre.

Imorse lyckades jag smita ifrån Knut en stund och lägga mig i Martins famn. En sån sak är en sån enorm lyx just nu. Tiden räcker sällan till en kram. Jag passade på att bara gråta. Det är sånt jag passar på med då och då. Sen känns ju livet faktiskt lite lättare. När man fått lätta på trycket lite.