Längtan

Ikväll ringde en människa jag bett för i två månader och sa att han bestämt sig för att ge sitt liv till Jesus, att han inte orkade kämpa emot längre.

Vad gör man? Man går omkring på fridhemsplans perrong och ler långt mer än vad man ska, inklusive på tunnelbanan till centralen, och sen åker man med fel tunnelbana, iväg en station åt ett galet håll. Man ler, och det är det man gör.

Fick frågan ikväll vad mitt hjärta brinner för, eller vad det är som jag _har_ längtat efter. Jag får lust att gräva lite i den frågan. Jag längtar skitmycket efter att skriva en bok. Jag längtar efter att ta hand om skolklasser. Jag längtar efter att väcka insikt i människor, sann insikt. Jag längtar efter olika personer. Jag längtar efter att få ha vissa samtal med vissa personer. Jag längtar efter att människor ska vara sig själva, och skrika, gråta och slå saker omkring sig om det är vad som krävs. Jag längtar efter att människor ska gråta det där gråtet som måste komma, men som ligger och väntar och bara fördröjer befrielsen. Jag längtar efter att få barn.

Nu har jag medvetet hållt mig på en "o-gudlig" nivå. För grejen med mig och Gud är att allt det där som står där uppe inte betyder så mycket... eller, det hamnar i ett helt nytt ljus. Jag har en ganska enkel uppfattning om vad mitt liv går ut på. Det handlar om att vara med Gud. Det handlar om att leva dag och natt med honom. Det handlar om att vakna och skratta för att han älskar mig och för att jag är överlycklig över att vakna till en dag tillsammans med honom. Det handlar om att jag är ett får som springer runt min herdes ben, tätt intill, ständigt dunsande in i honom, och ibland lite längre bort, men då kommer han och hämtar mig igen. Det handlar om att Jesus tar mig till nya platser, nya drömmar, nya människor, nya tankar, och att det är bäst så, och att jag är lyckligast så. Jag längtar efter att vara med honom, med hela mig, med hela mitt liv, och det känns konstigt att säga att jag längtar efter något annat. Fast jag gör ju det, men inte på långa vägar, på samma sätt, eller lika mycket, som jag längtar efter Jesus. Och, det innebär att jag älskar det som jag får av Gud - platsen, handlingen, människorna - för om jag ägnar mig åt detta är jag där Gud är, men om jag ägnar mig åt mitt är jag hela tiden det förlorade fåret, långt borta från flocken.

Och visst, Gud ger mig längtan efter olika saker, och det är visst värt att skriva om!! Hur värt som helst! Men det känns just nu som att såna saker är så tillfälliga, och jag kan inte säga att något innebär ett svar på vad jag ska göra med mitt liv. Jag är en projektmänniska (av vad jag märkt hittills) och jag gör en grej i taget. Just nu är det jag längtar mest efter: massiv bön i New Life, dygnet runt på obestämd tid framöver, och i hela världen - att få prata med de där som hänger utanför McDonalds på Vasagatan om Jesus - att få vara ("göra praktik") på behandlingshem.

Det finns svar på vad jag ska göra i mitt liv - just nu. Och "just nu" är liksom grejen.

Jag brukar inte veta så mycket om framtiden. Men jag brukar veta en hel del om nuet - om de närmsta dagarna och veckorna. Eller.. det har blivit så! :) Och så länge man gör det där som man ska göra nu så formar framtiden sig ju, på det rätta sättet om jag gör det som är rätt nu.

Nu ska jag sova så jag orkar åka iväg imorgon bitti och passa en liten Emanuel med en fot som gör ont. Det längtar jag efter, också!

Jag kom på en sak jag ville komplettera det här med:

Jag tror att Gud leder oss på olika sätt, men jag tror att han kan leda var och en, jag tror att den som söker Gud (i nån översättning: tidigt och ivrigt) ska finna honom, och då tror jag att Gud leder. Jag tror att Gud leder _mig_ genom att leda mitt hjärta. Jag får hjärta för olika platser, människor, typer av handling, och då söker jag mig helt enkelt i den riktningen, och jag har märkt mera hur det känns när det är Gud som lägger något på mitt hjärta, och jag har märkt att det blir frukt, när jag går på den ingivelsen.