Johannes

Johannes är en av mina favoritpersoner. Jag skulle tro att han är 70-75 år. Han är med på Stället varje vecka. Igår kväll höll han i predikan. Han var en "rövare på Söder" för en sisådär 45 år sen. En dag åkte han till Filadelfiakyrkan i en stulen bil och mötte Jesus. Efter det försvann ilskan.

Han bara strålar ödmjukhet, värme, välsignelse, kärlek, nåd - vareviga gång jag träffat honom. Och det binds särskilda band när man sitter i en ekande tom gudstjänstlokal och storgråter och en man som han kommer in och lägger handen på ens axel och ber med den mest kärleksfulla röst man kan tänka sig: "Välsigna min lilla syster. Välsigna min lilla syster. Välsigna min lilla syster..."

Det var väl ett par månader sen. Ville bara berätta hur fin han är. Lika fin som en morfar.

Och jag då - är inte alls stabil - gråta varje dag.

Jag har undrat på sistone hur jag ska komma - ännu - närmre Gud. Vill närmre. Men nu kändes det som att jag halkat lite ifrån mig själv, och det innebär alltid att halka lite ifrån Gud. Måste vara där jag är, även om det är mitt i en massa skitiga saker, annars kan Gud inte nå mig, i min skit, med sin välsignelse. Det känns som att medvetandet är så ostyrligt ibland - man vet vad man borde känna, men känner det inte och det går inte att framkalla. Jag säger åt mig själv att besinna vad och vilka rollerna är, jag och Gud, men så är det något som inte vill, som inte orkar. Vill gömmas under ett täcke, eller i en fisk som Jona, och undkomma den där friheten jag har i Gud, och glömma att det vore en sån lögn att bara tro att det vore skönare att slippa Guds frihet. Det är en sån lögn. Vill aldrig någonsin komma tillbaka till hur mörkt mörkret var... när Guds ljus var längre bort.