fredag, november 24, 2006

Att vara på riktigt

Att vara ledare är att vara förälder - att älska, att vara förtrolig, att vara sann.

Det blev plötsligt så självklart att Gud är just en far, en mor, en förälder - så otroligt älskande att jag blir knäpp.

Det är inte bara det att han ger oss råd. Han visar också sitt hjärta för oss, sina känslor.

En förälder förmår hålla tillbaka sitt eget när barnet inte kan ta emot, men när det kan det så delar föräldern sitt hjärta, sin ungdoms strider, krossade drömmar, insikter, misstag, framgångar.

Som Helena sa idag på telefon, att när Peter för första gången verkligen visade sig svag för henne, så förstod hon verkligen att han älskade henne.

Och kärlek är en förutsättning, för tillit och för växt, och det är väl det vårt ledarskap som kristna syftar till.

Jo, att vara på riktigt. Det talar jag om. Det behövs. Då är de som kanske verkar små och svaga så mycket mera förebilder än synligt starka och framgångsrika, som inte visar vilka de är. De lämnar inget vidare till hjälp för någon annan, förutom sin autograf.

2 kommentarer:

Daniel Rausch sa...

Hej. Du kastade pilen mitt i bullseye med detta inlägg. Min fråga lyder: varför är detta en syn på ledarskap som i stort sätt är obefintlig i kyrkan och världen i övrigt? Vad är det som gör att det är så otroligt svårt att våga visa på det som finns där innanför? Rädsla? Osäkerhet? Stolthet? Jag känner ibland en sådan fruktansvärd frustration/längtan efter att detta skulle genomsyra inte bara ledare (jo, framförallt dem antar jag) men alla kristna. Politiker också. Hur trovärdigt blir det när en politiker sällan kan säga att det i princip inte har varit några brister i den politik som förts. Oavsett om det är moderater eller socialdemokrater. Det är en av anledningarna till varför varför jag inte vill bli politiker. Min näst sista undran är om samma ointresse som jag ibland känner för politiska ledare och politik liknar det ointresse som icke-kristna känner för kyrkan (och dess ledare)? Jag som kristen måste bli så genomlyst av Gud att jag vågar visa mina brister. Hänger grad av genomskilnlighet i ens liv ihop med hur mycket som Gud har fått komma in i mitt liv?

Daniel Rausch

Theresia sa...

Till din sista fråga: Jag tror att det i allra högsta grad hänger ihop! Gud vill ju att vi ska vara ett med varandra och hur kan vi vara det utan att börja med att vara de vi är? Jag tror Gud ser det som synd att dölja dem vi är, det är som att förneka att Gud är Herre och har skapat oss vackert. Så, jag tror att de som söker Gud med rena hjärtan kommer komma till den här insikten förr eller senare, men hur svårt det är beror ju en hel del på vilket sammanhang man finns inom och vilka förebilder man har.

Jag minns att jag funderade över de här sakerna för några år sedan och det var som att jag kunde gripa tag i sanningen kring det här, och det kändes just som att den här synen var obefintlig. Men nu hör jag människor som predikar sånt här på mäktiga sätt då och då. Jag tror att det är en av de nya positiva förnyelsetrenderna inom kyrkan just nu. =)

OCH du gör en jättebra poäng!! Jag tror mycket väl att personer utanför kyrkan fått för sig att vi kristna inte är oss själva, och så tror de ju säkert av nån anledning. Men vi får se till att den här generationen kristna blir heligt genomskinliga!