Långa inlägget....

Jag var vaken en liten stund vid fyratiden i fredags morse (för en vecka sen). Var lite förkyld och vaknade lätt och behövde dessutom gå på toa. När jag la mig igen kände jag efter några minuter att det plötsligt blev tungt att andas. Jag var tvungen att anstränga mig för att andas in ordentligt med luft. Försökte slappna av men det släppte inte. Gick upp och ringde till Sjukvårdsupplysningen. De sa till slut att jag skulle åka in till akuten.

Martin hade vaknat till lite. Jag gick in till honom och sa att vi måste åka till akuten. Vi klädde på oss snabbt och gick ner till bilen. Martin var jättelugn, och jag med. Jag skrattade åt mig själv i bilen och sa att nu var allt okej men om det hade varit Martin som inte kunde andas så skulle ju jag få panik. Nu när det var jag så var det okej...

Det blev en jättelång dag på akuten. Först tänkte de att det kunde vara en liten propp i lungan. Det är högre risk för sånt när man är gravid, och det hade jag koll på att vi hade anlag för i familjen. Och så ska man försöka undvika att röntga gravida kvinnor.. benet går lite bättre än lungorna, så de hoppades lite på att upptäcka en propp i benet också så att de kunde behandla mig utan att behöva röntga lungorna. Men de gjorde ultraljud på högra benet som var lite tjockare och mer spänt än det vänstra. De såg inget, så då fick jag komma in på röntgen. Då ska de först spruta in kontrast i foten och det var inte så lätt att få in i något av mina kärl på foten. Efter två smärtsamma försök kallade de in narkosläkaren så fick hon försöka. Det gick på andra försöket. Jag tänkte att det där nog var mycket värre än att föda barn! :) Martin fick hålla i handen och prata om minnen från vår Thailandsresa för att avleda mig. Men ja, det var inget konstigt i benet.

Fick komma in på lungröntgen. Det var inte så smärtsamt. De sprutade bara in lite kontrast i armen och sen gick det på en halv minut så var det klart. De slutade så högt upp de kunde för att skydda barnet, men sånt där är mycket känsligare när bebisen är mindre. Sen fick vi vänta jättelänge på svar.

Doktorn meddelade att de inte sett något, att allt sett bra ut och att jag inte behövde vara orolig. Det var ju bra tänkte jag, men hur skulle det gå med min andning? Det hade ju inte släppt på hela dagen. Men läkaren sa att det skulle nog bli bra om jag fick komma hem och vila. Jag skulle nog kunna sova ändå. Hennes teori måste ha varit att jag var orolig och hypokondrisk bara. Så vi åkte hem.

Men de ringde på en gång från akuten och sa att de missat att undersöka hjärtat med ett EKG-test och att jag måste komma tillbaka. Vi körde till McDonalds drive through och sen tillbaka. De gjorde ett EKG-test och såg att något var avvikande. Jag fick komma in på ultraljud av hjärtat. Då såg de att septum, väggen mellan vänster och höger klaff, var tjockare än den skulle vara och inte så elastisk som den ska vara. Jag förstod inte så mycket av allt, men sen sa de att jag skulle få läggas in på avdelningen över natten. Jag hade inte haft det i tanken. Blev lite chockad. Man är väl inte så realistisk.. men man tänker att man åker in till akuten, så ser de vad det är för fel och så får man en medicin och så kan man åka hem och allt är bra igen.. inom några timmar! Men nej... När jag kom in på avdelningen var klockan 16.30 och vi hade åkt in till akuten vid 5-tiden på morgonen.

Och andningen tillät heller inte att jag somnade på kvällen. Jag var tvungen att tänka på att andas in hela tiden, även om den medvetna andningen så småningom blev en vanesak. Om jag slutade att medvetet hjälpa kroppen att andas så märkte jag snart att jag inte fick tillräckligt med syre och hjärnan sa åt mig att andas! Jag fick vätskedrivande medicin vid 22.30. Att få ut vätska ur kroppen underlättar för hjärtats arbete. När jag fått gå på toaletten ett par gånger så kunde jag sova 30-60 minuter. Men det var allt... och jag var ju redan helt utmattad efter en heldag på akuten.

På morgonronden sa läkaren att jag nog skulle få åka till Akademiska sjukhuset i Uppsala någon gång under helgen. Sen kom det många tårar. Jag ville att det skulle vara över. Jag ville få komma hem till Martin. Men jag blev ganska snart på mycket bättre humör sen när Martin kom på förmiddagen. Jag fick åka ambulans på eftermiddagen till Uppsala. Jag var ju inte så värst dålig, men det var ju en upplevelse att åka ambulans i alla fall!

Hamnade på en hjärtavdelning. Hade ett eget rum så de körde in en säng så att Martin kunde sova hos mig den natten. Jag fick en fjärdedels tablett av en hjärtmedicin (de var tvungna att vara försiktiga för min och bebisens skull) och vätskedrivande igen till kvällen. Jag sov 1½-2 timmar den natten. Kunde vila ganska bra resten av natten.

Jag var jätteledsen på söndagen. Jag tyckte att jag hade hållt modet uppe innan det, men på söndagen kändes det så jobbigt. Jag var ju så fruktansvärt utmattad också. Jag grät, och Martin grät.

Frampå kvällen fick jag flytta upp en våning till den specialiserade hjärtavdelningen. Det kom helt plötsligt och personalen från andra våningen kom för att hämta mig. Så jag skyndade mig att plocka ihop mina saker och sa att det gick bra att gå upp. Vi tog ju hissen så det var ju ganska smärtfritt. Väl där la jag mig på sängen och kände hur jag mådde mer och mer dåligt. Jag började svettas, få svart för ögonen, svårare och andas och det tjöt i öronen. Kändes som hjärnan höll på att växa utanför huvudet. Kändes som att jag höll på att dö. Men jag la mig på sidan och tog lugna andetag så blev det långsamt bättre efter en stund. Sov ingenting den natten.

På måndagen fick jag nya mediciner. Martin kom på kvällen och mest bara höll om mig och masserade min hårbotten. Det behövdes så mycket då. Hade så mycket spänningar i kroppen. Jag kunde sova 5 timmar på måndagnatten så jag kände mig som en ny människa efter det!

När Martin kom på tisdagkvällen märkte jag att han var sliten - i ande, kropp och själ. Jag låg och höll om honom och kliade honom i håret. Kändes bra. Jag mådde mycket bättre då. Han var glad när han åkte och det lättade mig mycket. Det är jobbigt att se honom må dåligt. Mycket lättare att må dåligt själv som sagt... Sen var det 5 timmars sömn natten till onsdagen och torsdagen också.

På torsdagen fick jag äntligen komma ut. Det har varit så skönt med människors omsorg under den här tiden. Helena och syster Johanna har hälsat på mycket och mamma och pappa har ringt flera gånger varje dag. Och många fler har haft kontakt med mig och tänkt på mig. Tack!

Inatt sov jag 6 timmar plus en timme på förmiddagen så det känns jätteskönt. Jag orkar gå lite snabbare än igår men tar det väldigt lugnt fortfarande. Jag ska trappa upp mer och mer med mina mediciner nu för varje vecka så att jag och bebisen vänjer oss. Om 6 veckor ska jag på återbesök i Uppsala och så ska jag komma dit igen efter förlossningen och göra EKG-test under ansträngning så får vi se då hur vi fortsätter. Jag ska träffa specialistmödravården i Uppsala istället för min barnmorska i Enköping. De ska planera min förlossning tillsammans med hjärtavdelningen, men de sa att så länge det hänger på hjärtat så kommer jag nog kunna föda som vanligt så det känns jättebra! Jaa.. så är det med det.

Martin fyller 25 idag. Jag får komma med ett bättre morgonfirande någon annan gång. I morse blev det bara en sång, men med mycket kärlek. Jag har lyckats köpa presenter till honom idag i alla fall. Nöjd! Har hållt igång en del sen jag kom hem. Vi är i Stockolm för vi skulle på en konferens men nu är det bara Martin som är med och jag kommer på kvällsmötena. Är i vår vän Anders lägenhet och vilar lite mellan varven. Igår kväll åt jag och Martin på mysig restaurang och firade min hemkomst. Hade det här varit någon annan vanlig dag och jag hade varit så här trött hade jag ju aldrig rört mig utanför dörren.. men nu är jag så uttråkad. Det är så spännande att få vara utomhus bland människor och med Martin! :) Efter att ha suttit där i Uppsala och tittat längtande ut genom fönstret dag efter dag orkar man utmana sina gränser lite för att få uppleva något!

Är så glad över livet, över bebisen, över Martin. Jag firar allt det! Sköt om er!