tisdag, maj 20, 2008

Navelchansen

Det största gapskrattet på länge kom när Martin härom dagen påminde mig om "navelchansen". Det är ett fenomen som dagligen infann sig under en period för knappt två år sen ungefär. När jag träffade Martin var jag hysteriskt kittlig i naveln, vilket Martin tyckte var ganska kul, vilket blev för mycket för min navel ganska snart. Vi kom överens om att Martin bara fick peta där en gång en gång om dagen, och vi kallade det för navelchansen. Navelchansen var väldigt fruktad till en början, men det blev väl mindre och mindre laddat med tiden. Nu är jag inte så förskräckligt kittlig längre.

Jag log ganska länge åt att vi nu varit tillsammans så länge att vi kan hitta roliga halvt bortglömda minnen i arkivet som vi kan plocka fram och gapskratta åt.

Graviditetskalendern övertygar mig varje vecka om varför det är bra att bebisen fortfarande är i magen. Som den här veckan står det så här på gravid.se: "Den här veckan växer hjärnan mycket snabbt och barnets huvud ökar ca 9,5mm."

2 kommentarer:

Johanna Söderlund sa...

Lol

Intressant det där om att du inte är så kittlig längre. Jag var otroligt kittlig när jag träffade Tomas, men det avtog sedan.

Kanske kan det ha att göra med att behovet av beröring inte är lika stort längre?

Min tanke är att huden inte reagerar lika mycket på beröring om man är van och därför borde man inte heller vara så kittlig.

Theresia sa...

Nåt sånt är det nog... :)