Nu väntar vi. Vi spelar Monopol. Martin lär sig laga mat. Jag fyller mp3-spelaren och tömmer kameran. Jag har totalt misslyckats i att försöka ställa in mig på att bebisen kommer sent. Hela tiden går man och väntar på tecken...
Försöker på alla sätt mixtra bort RLSen. Det är så tragiskt med detta. Enligt den här artikeln på netdoktorn har 10% av befolkningen denna sjukdom, och 25-30% av alla gravida har den (har läst nån annanstans att var tredje har det), och ändå är det så få som vet något om det. Som det står om det hela på wikipedia - "den vanligaste sjukdomen du aldrig hört talas om".
Jag har tagit upp det med en läkare på mödravårdscentralen, med min barnmorska och med två läkare på specialistmödravården. Ingen har kunnat säga något som varit till hjälp. Läkaren på mvc visste inte alls vad jag pratade om.
På den mest innehållsrika och seriösa sidan jag hittat om detta skriver de att det inte är ovanligt att personer med svår RLS utvecklar depression och får självmordstankar. Jag förstår verkligen det! Många gånger har det känts outhärdligt och man har bara gråtit i förtvivlan. Det är så hemskt att kunskapen är så liten om detta när det är en så vanlig åkomma och det finns saker man kan göra åt det! Om man har primär RLS (som inte beror på mineral- eller vitaminbrist, mediciner eller annan sjukdom eller tillstånd (graviditet?)) så hjälper oftast behandling med dopamin, genom parkinsonmediciner. Annars kan det t ex vara brist på järn, b12, folsyra eller något annat, kanske magnesium. Jag har försökt med järn tillsammans med b12 och det hjälpte ett tag. Jag har försökt med magnesium och det hjälpte ett tag. Nu försöker jag med järn, b12, folsyra och magnesium!
Jag har försökt be om att få göra ett blodprov för att se om jag har brist på något och isåfall vad, men det gick inte, så jag får gissa!
Det känns ganska förtvivlat här nu. Kan bara sova på höger sida nu, för att få tillräckligt med luft. Blodcirkulationen fungerar tydligen bäst när man ligger på höger sida. Sov rätt så bra i natt tack och lov, men känns som det är mycket som står på spel nu om hur nattsömnen ska bli. Känner igen mig från hur det var på sjukhuset och tiden efter - att andningen inte räcker till för att sova ordentligt. I morse halvsov jag. Det är som att man vaknar fast man känner att man inte sovit - nånting jag känner igen från den här tiden, och jag tolkar det som att kroppen väljer en mellanform för att jag ska kunna andas lite mer medvetet än under riktig sömn. Känns inte bra. Nu längtar jag så otroligt efter att få bli av med den här graviditeten och få en bebis istället!
Det här inlägget blev lite gnälligt, men det behövdes.
2 kommentarer:
Stackare, har det blivit värre nu igen alltså?
Jo.. men det var ganska bra i en vecka (bra=uthärdligt och inte sömnstörande). Sen kom det tillbaka under ett dygn typ och då inhandlade jag folsyra och magnesium. Var bättre inatt än igår natt. Så hoppas på det bästa nu. Nu handlar det väl antagligen bara om att hålla det där undan fram till förlossningen.. och det är värt en hel del.
Skicka en kommentar