Röd

Jag är röd så det gör ont. Solkräm i Sverige. Det är ju larvigt! Eller...

Vi var med syster plus barn och badade igår. Jag doppade mig massor med gånger, varav en gång då jag blev fälld av en uppblåst plastkrokodil.

Idag har jag vilat och läst hela dagen medan Martin sprungit, dammsugit och lagat mat. Och jag tänkte snart återvända till vilande läge. :) Blir påmind om och om igen om att det är tid att vila nu, för att ladda upp sig inför förlossningen. Och nattsömnen är väl inte alltid perfekt. Jag går upp på toaletten en sisådär 7 gånger per natt och sen är det plötsligt morgon och man kan inte sova mer fast man är trött. Jag läste att den störda sömnen kan fylla den funktionen nu att man ska vänja sig vid att vakna ofta inför att bebisen kommer. Även om jag vaknar massor med gånger så sover jag ju bra när jag sover och får jag sova tillräckligt länge är jag utvilad. Martin däremot känner att sömnen blir helt förstörd om han vaknar en gång på natten. Det blir nog jobbigare för honom att störas av en bebis på nätterna.

Var ju i Uppsala på specialistmödravården i torsdags och fick provsvar och fick höra deras tankar inför förlossningen. Hjärtbelastningen var lite högre nu men i stort sett samma (från 2500 i maj till 2700 nu) sa de. Jag hade ju fått sänka på medicinerna i förhoppning om att min puls skulle bli lite högre. De hoppades på 90, men den låg på 80. De tycker ändå att det kan bli en vanlig förlossning, med beredskap för kejsarsnitt, och jag kommer vara rätt övervakad under tiden, med EKG-mätare (kollar mitt hjärta hela tiden), hur jag syresätter mig samt nåt mer - de skulle mäta något i blodet med en slang in i armen hela tiden. De kommer meddela hjärtläkare och narkosläkare när jag kommer in och jag ska inte vänta länge med att åka in. Det känns skönt att de gjort ordentliga undersökningar och pratat samman sig. Då behöver jag inte fundera på om de vet vad de håller på med när jag väl kommer in. Då ska jag ju bara slappna av och lita på att jag får bra vård. Och det är nog bra för mig att jag varit på sjukhus en vecka med slangar och mätare så jag inte blir helt överrumplad och stressad den här gången. Det känns mest bara bra och jag väntar med förväntan på att det ska sätta igång nånting nu så jag får åka in och få träffa den där bebisen nån gång.

Jag har märkt att jag har ett annat förhållande till magen och bebisen nu än för några månader sen. Då kände jag mig så förenad och nära den där bebisen. Man hade en sån ömhet för livet i magen och kände att man hade ett samspel hela tiden. Nu är tankarna så inriktade på tiden efter förlossningen och man tänker så mycket på bebisen utanför magen och kärleken är riktad mot den, och det känns lite märkligt att den fortfarande är i magen. Det känns overkligt. Hur kan den där bebisen som låter, bajsar och myser och ammar vara samma som den där som knappt märks inuti magen? Det verkar helt orimligt. Jag kanske får ihop det i huvudet nån gång...

Man är helt upptagen av tankar på bebisen hur som helst så det får inte plats med så mycket annat... :)