Väntans tider

Nu är det två veckor kvar. Det kan hända när som helst... imorgon eller om en månad! Det är ett väldigt tryck neråt. Känns som bebisen börjat borra sig ut. Det kändes liknande under nån vecka för några veckor sen, och sen vart det bättre. Tar den en bit i taget?

Vi har varit några dagar i Horndal, Dalarna, mammas och pappas sommarstuga. Sköna dagar med bad, myggbett, allergi, andra som lagar maten och trevligt umgänge. Martin har läst flera stycken ungdomsböcker från 60-talet och lekt med barnen mest. Jag har legat på olika ställen, pratat och läst gravid-tidning, och kliat på myggbett, och snorat. Och det har varit så skönt att bada! Rossen, sjön vid tomten, är tydligen en av Sveriges renaste sjöar. Jag har legat på en luftmadrass och solat i vattnet och hängt på Martins axlar i vattnet. Mormor har ojat sig över att den gravida kvinnan har badat, det ska de tydligen inte, enligt vad de sa förr! :)

Det har varit många turer till specialistmödravården. När jag äntligen fick en läkare som tog sig tid att lyssna lite, och hon ringde för att samspråka med nån hjärtläkare ville de göra lite extra hjärtundersökningar. Jag fick göra ultraljud på hjärtat igen. De sa att det såg i stort sett oförändrat ut, men att den ökade blodmängden i min kropp kan vara väldigt ansträngande nu, med tanke på att det finns lite mindre plats i hjärtat än vad det ska. Jag ska till sjukhuset här i Enköping imorgon och lämna ett blodprov som mäter hjärtbelastningen. Då får man se hur hjärtat mår. Beroende på vad det visar ska de ta ställning till eventuellt planerat kejsarsnitt, eller förlossning med beredskap för kejsarsnitt om jag blir för trött. Läkaren sa också att ofta har långa kvinnor bra förutsättningar för enklare förlossningar så att jag kan ha en fördel där! Jag hoppas att testet är tillräckligt bra så att jag får föda som vanligt.

Vi har bäddat vagnen, ställt fram och fyllt skötbordet med grejer, packat förlossningsväska, köpt förlossningssnacks och fyllt frysen med mat till tiden efter. Det känns som att vi är ganska redo nu och ändå fattar man ju ingenting. Det är så overkligt att det skulle vara helt verkligt, att det ska komma ut en alldeles riktig bebis! Vad har vi gett oss in på? Men det finns verkligen inget i en som vill fly undan från detta. All denna väntan, och allt detta lidande (för det har det faktiskt varit.. ni skulle inte tycka det var så kul om jag beskrev alla krämpor och liknande man haft och har) och all längtan. Man är uppslukad av att det ska komma en bebis. Vilket under!

Och vi har förresten vant oss vid våra sidor i sängen nu! Och jag ligger mest och sover på höger sida har jag märkt, och så läste jag härom dagen att många gör det i slutet av graviditeten för blodcirkulationen fungerar bättre då. Jag antar att hjärtat blir lite klämt om man ligger på vänster sida. Fostervattnet byts ut var tredje timme läste jag också. Jag är en fabrik! Jag vet inte allt smart jag gör!