Tacksam

Idag experimenterar jag lite över hur många gånger man kan snyta sig i ett och samma papper, men jag tappar räkningen. Jobbigt och hämta ett nytt liksom.

Och för övrigt funderar jag lite på det här med att tycka synd om sig själv, och vad nära den känslan ligger tacksamheten, eller så är det bara jag som vant mig, att när känslor av tycka-synd-om-mig vill komma så reagerar jag instinktivt med att tänka på något som jag är tacksam över.

Jag vet inte. Ibland känns livet omöjligt. Många gånger har jag mått så dåligt fysiskt att jag bara vill dö. Men så kommer jag på att jag inte vill dö. Jag vill leva och vara med min familj, men ibland vill jag verkligen inte ha så ont eller så svårt att andas. Ibland är problemen för stora för att lösas. Man måste bara leva. Då orkar jag inget annat än att tänka på det som gör mig glad, på Rut och Martin och på att jag är Guds älskade barn.

Ibland är tacksamheten mitt enda hopp och det enda som håller kvar livsgnistan i mig. Ibland orkar jag inget annat än att vara tacksam. Tänk att det kan vara så? Blir det så när man blir pressad till sin gräns, att man inser att tacksamheten är den viktigaste livsnerv man kan ha? Det är den som gör att jag orkar kämpa för det som betyder mest för mig, att få vara här med de jag älskar mest.