Kärleken

1 Korinthierbrevet 13 som brukar kallas Kärlekens lov, tycker jag är en underbar passage i Bibeln som är så väl värd att återkomma till många gånger om. Bibeln är över huvud taget fantastisk eftersom den både är enkel och djup. Man behöver inga förkunskaper för att kunna förstå och ta till sig av mycket ur den, men den har också ett sånt djup att man aldrig läst färdigt i den och kan säga att man "kan den".

Det är så roligt när man får den känslan att man kommit påtagligt djupare i en text, eller tvärtom, texten har kommit djupare i mig. Så har jag känt för 1 Kor 13 på sistone och speciellt de här raderna från vers 7-8 berör mig så mycket nu:

Kärleken fördrar allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting. Kärleken upphör aldrig.

I engelska översättningar är den sista satsen ofta översatt som "Love never fails". Kärleken misslyckas eller brister aldrig.

Kapitlet avslutas så här:

Nu består tron, hoppet och kärleken, dessa tre, men störst av dem är kärleken.

Jag tror att jag under de senaste åren levt i något slags fokus mer på tron och hoppet. Och när jag läser vers 7-8 så tycker jag att det är som en beskrivning av hur jag förstår tro och hopp. Att i vilken situation man än befinner sig, hur länge den än varar, hur jobbig den än är, bara förbli, i tro och hopp. Men här står det att det är Kärleken som fördrar, som tror, som hoppas, som uthärdar allting och som aldrig upphör.

Och det står att tron, hoppet och kärleken består, men störst är kärleken. Så när jag läser att det är kärleken som är något slags recept på tro och hopp, så förstår jag, att det kanske är kärleken som får vara grunden och själva förutsättningen för att jag ska orka tro och hoppas. Det har verkligen skakat om mig. It blows my mind away och jag känner att jag bara måste vara inför den aha-upplevelsen så att jag får marineras i den, så att jag kan ta emot den och låta den forma mig.

Om kärlek är grunden, förutsättningen och motorn för en tro och ett hopp som bär genom allt, då vet jag vart mitt fokus bör vara. Det bör vara på kärleken, på Guds kärlek i och genom mig, i mitt inre och i hela min värld.

Det slog mig också att när Martin och jag har en mer kärleksfull relation än annars, när vi känner oss kära och lyckliga med varann, så har vi så mycket lättare att hantera allt som möter oss i livet. En motgång blir inte så svår då. En jobbig nyhet kan i vissa tider få oss att bråka, klaga, skrika och misströsta, men i kärleksfulla tider kan vi liksom ta den med en klackspark. Vi tänker helt enkelt positivt och uppmuntrar och tröstar varann. Tänk vad kärlek kan göra.

Kärleken fördrar allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting. Kärleken upphör aldrig.

Jag ber ofta till Gud - gör mitt hjärta större så jag förmår ta emot mer av dig och av din kärlek. Vilken bra bön egentligen! Jag tycker det kristna livet är lite så, som om Gud satt på en kläder som är alldeles för stora. Han vill att vi ska bli fullkomliga, liksom han är fullkomlig. Han kunde ju ha nöjt sig med något realistiskt? Men det finns också något vackert i att vi alltid får växa lite till. Jag kommer alltid kunna växa och mogna i kärleken och Han är mitt ideal, och min glädje är att lite mer av Han kan få rymmas i mig.

Hoppas du mår bra och har en helg som ler mot dig. Oavsett vad så kan kärleken bära och Guds kärlek är också riktad mot dig där du är.