söndag, augusti 26, 2012

Recension av en lördagkväll

Jo, Knut överlevde de timmar jag var borta igår. :-) Det var ju skönt.

Såhär funkar det att lämna en snart fyra-veckor-plutt.

1. Timmen innan kommer ett adrenalin- och stresspåslag. HUR SKA DET GÅ?

2. Allt är frid och fröjd när vi lämnar. Jag går ut och redan i trapphuset känner jag mig som en kriminell gangster, en lagförbrytare. Hjärtat dunkar. Pratar med Martin om Knut och mina känslor hela vägen till restaurangen.

3. Försöker prata om annat men tänker mest på Knut i en halvtimme. Smsar svärmor: Ring om det blir kris!

4. Äter, har trevligt, pratar om ditt och datt i nån timme.

5. Kommer plötsligt på att det var längesen jag tänkte på Knut. Får en liten chock... jag har lämnat mitt baaaaarn!

6. Pratar om annat och simultantänker på Knut tills vi börjar närma oss hemmet.

7. Sista biten går jag all in och bubblar om vad fin Knut är osv osv...

8. Knut är hemma, levande och glad och han ser ungefär lika fin och underbar ut som när jag fick se honom för första gången.

Min recension av allt är att det hela nog var ganska nyttigt för mig. Det var så skönt att få tid och utrymme att känna något mer än - jag vill sova, helst ifred.

Förresten, den libanesiska maten var grymt god och sällskapet urtrevligt.

Nu är allt som vanligt igen.



2 kommentarer:

Anonym sa...

Hehe tänkte ditt sällskap även på Knut likamycket som dig?

Theresia sa...

Nej, men han har ju vant sig lite med tanke på att han jobbar om dagarna. :)