Återblick

Jag har länge velat komma igång med bloggen igen men i förra veckan började jag läsa igenom mina gamla inlägg och läste ända tillbaka till innan Knut föddes. Så tacksam för alla minnen som är sparade på detta sätt, för skriver man inte ner så glömmer man ändå så otroligt mycket. Roligast var det att läsa om barnen och roliga saker som Rut sagt. Nu börjar Knut komma upp i den åldern då han säger så många roliga, underbara saker, så jag kände att nu får jag se till att börja blogga igen.

När jag läste så tänkte jag också på vad mycket som hänt under de här åren. Det har verkligen varit tuffa år med min hälsa. Men jag vill tro att det blivit mer stabilt nu. Jag är så glad i alla fall att jag efter mycket om och men och efter väldigt lång tid av ovisshet blivit sjukpensionär. Det är så vilsamt att ha landat i det och slippa tänka eller oroa sig för vad som ska hända.

Förra sommaren skulle jag försöka arbetsträna för att pröva min arbetsförmåga. Jag jobbade vid datorn 1 timme om dagen hemifrån i två månader. Det var så dumt att det skedde på sommaren för i alla tidigare år sen jag blev sjuk har jag kraschat efter varje sommar. Det är en extra intensiv tid för mig eftersom barnen är lediga och jag vill försöka orka med att vara med dem och göra så mycket som möjligt. Den här gången kraschade jag så hårt. Alla gånger har varit någon slags reaktion av utmattning men den här gången kändes det så självklart att beskriva det som "att gå in i väggen". Under första halvan av augusti grät jag nästan hela tiden. Jag var så stressad och bara grät av stress. Sen föll det sig så bra att jag kunde vara ensam hemma i hela fyra dagar, och det visade sig då hur hårt jag hade kraschat. Jag hade svårt att ens ordna något att äta till mig själv, än mindre plocka undan eller fixa minsta lilla i hemmet. Jag orkade inte stå på benen eller göra någonting. Men vad bra det var att jag fick de där dagarna för då kunde jag också koncentrera mig på att vila. Under augusti månad gick jag upp 7 kg i vikt trots att jag inte åt annorlunda alls, snarare var jag mer försiktig då jag märkte att det gick uppåt på vågen. Min kropp ballade ur helt enkelt. Och har inte kunnat gå ner mer än ett par av de kilona på det här året sen dess. I år är i alla fall första gången jag inte kraschar efter en sommar. Den här sommaren var så bra och jag vilade så mycket. Var så fokuserad på att inte orsaka ännu en krasch, och Martin var en sån hjälte den här sommaren - han hittade sin glädje i att umgås med barnen och han hittade på så mycket med dem, oftast utan mig.

Så trist för mig, men så nödvändigt. Kände mig för första gången faktiskt mer utvilad efter sommaren än före. Tack Martin!

När jag läste igenom bloggen så tänkte jag på hur mycket trötthet som präglat de här sista åren. Känner mig äldre och sjukare nu, men det året när jag var gravid med Knut var ju verkligen ett bra år. På något sätt mådde jag så otroligt bra under graviditeten och orkade mer än på länge. Sen kraschade min mage av stress och sen kraschade hela jag. Känns så ledsamt i min mammaroll att det är så här. T ex har jag börjat använda hörselkåpor ofta för att jag blivit överkänslig mot ljud. Och min älskade Rut som har så mycket att prata om HELA tiden.

Kan inte riktigt njuta av det längre eftersom det gör ont i mina öron. Och Knut, han gillar att skrika - av glädje, förtjusning, iver och ilska. Jag minns själv hur roligt det var att låta när man var liten. Jag älskade att skrika av vilken anledning som helst. Jag älskade att låta. Så svårt för ett barn att förstå att det kan bli för mycket ljud. Ja, det är så ledsamt att jag inte orkar vara mamma som jag vill, samtidigt är barnen min största motivation. Och man slutar inte hoppas på att saker ska bli bättre.