Att vänja sig

Det finns en sån anpassningsförmåga hos människan. Har anpassat mig efter att ha mindre ork och mindre luft. En dag när inget är sämre är en bra dag, en normal dag, ett normalt liv. Men det slår mig lite då och då att det är så långt från normalt och jag får sån sorg för ett ögonblick, just då när jag förstår, att jag hade kunnat leva ett liv då jag kunnat sticka iväg och träna, ställa till med kalas och skura köksluckorna. Man vänjer sig vid att bara kunna somna i en ställning, som tillåter att man får tillräckligt med luft men inte för ont i kroppen. Man vänjer sig vid att man är en virrpanna och glömmer saker hela tiden. Man vänjer sig vid att spela Harpan 150 gånger per dag. Man vänjer sig vid att man är för trött och dimmig för att läsa en bok. Man vänjer sig. Förutom ibland, då själen skriker att det här livet är inte vad jag är skapad för. Så mycket personlighet som bara dränks i trötthet. Det är väl det som händer när en människa blir gammal och till slut dör. Tröttheten tar över och till slut finns inget av den människan kvar.

Ibland har jag funderat på, eller ägnat mig åt att minnas, vem jag är i min personlighet. Så mycket försvinner, men ändå finns det där under allt. Viljan, drivet och glädjen. Speciellt att få ge utlopp för min stora glädje saknar jag. Den vill ta sig så stora uttryck men min kropp hindrar den. Stunderna när det finns lite mer kraft och detta kan komma fram några minuter är verkligen så dyrbart för mig nu. Det lever jag på.

Gamla människor brukar ligga på sina sängar och minnas. Men jag ligger på min säng och spelar Harpan. Men ibland ligger jag och minns också.