Min frimodighet

Åh min fina familj!

Se, barn är en Herrens gåva, livsfrukt en lön. Som pilar i en hjältes hand är söner man får vid unga år. Psaltaren 127:3-4

Nu och kanske för några år framåt kommer det att kännas tungt då och då. Vem är jag att vara mamma till två små fina barn? Sjuk, trött och svag som jag är. Hur ska jag räcka till?

Knut var verkligen inget som råkade hända. Vi ropade till Jesus efter vår Knut i flera år innan han kom. Tills Gud sa till mig, kör på, jag låter det gå bra.

Jaha. Jag ville nog att Gud skulle göra mig bättre först, men han gjorde mig bättre först när jag var gravid. Så rädda vi var för att våga gå den vägen, att bära på ett nytt litet liv. I början mådde jag så fruktansvärt hemskt. Och jag undrade, vi undrade, var vi skvatt galna som gett oss in på det här? Skulle det bära hela vägen? Skulle jag överleva? I graviditetsvecka 6 hade jag mått sämre och sämre för varje dag. Illamåendet gjorde mig helt sängliggande. Jag kunde bara fokusera på att ta mig igenom dagen. Och nästa dag började eländet om igen. Rösten i mitt huvud började säga - Vad håller du på med? Är du helt galen? Vad ska alla säga när det här projektet inte fungerar? Du kommer nog dö. Du måste göra abort.

Till slut sa jag till Gud: Gud, innan den här helgen är slut måste du göra så att det vänder.

Söndag kväll och inget hade blivit bättre, bara sämre. Vad skulle jag göra nu? Jag kunde bara uttrycka allt inför Gud, men efter att jag beklagat mig sa jag:

Gud, det är inte jag som bestämmer hur och när du ska göra mig bättre. Du har sagt att du ska vara med mig i den här graviditeten, ska jag må så här så tänker jag göra det. Hjälp mig att gå igenom det här. Nu omvänder jag mig från all oro och fruktan. Ge mig din frid.

Och all oro släppte, så som det bara är möjligt när Gud är där. Jag kände det som att jag fick styrka att gå igenom det jag behövde gå igenom. Men nästa dag när jag vaknade kände jag att något var påtagligt bättre. Och i två veckor mådde jag bättre för varje dag som gick. I vecka 8 sa graviditetskalendrarna - nu mår du nog som sämst, men jag tänkte, nu mår jag som bäst. Ett par månader senare blev jag chockad men så glad över att mina hjärtvärden var bättre än de någonsin varit sen de började mäta, och mycket bättre än innan jag blev gravid. Tack Jesus!

När jag blev gravid visste vi att det var vår efterlängtade Knut som hade flyttat in, och Knut betyder frimodig. När jag brottades som värst med min rädsla och tankar på abort så påmindes vi om det här bibelordet - Kasta därför inte bort er frimodighet, som ger stor lön. Ni behöver uthållighet för att göra Guds vilja och få vad han har lovat. Hebreerbrevet 10:35-36

Det var så starkt och är så starkt också nu i efterhand. Bilden är så stark och konkret - kasta inte bort er frimodighet, kasta inte bort Knut. Jag är så glad att han inte blev bortkastad utan att han nu är här med oss. Kanske kommer vi ha några krävande år, men det är en investering jag är beredd på för att Knut ska få leva. En dag kommer han vara en stark ung man.

Ett halvår innan jag blev gravid kände jag hur Gud inspirerade mig att rita hur Knut växte till i mitt hjärta. Det är bilden av ett foster som växer i ett människohjärta och Guds händer som beskyddar denna växtplats. Min vän Maria Wikström hjälpte mig att teckna detta motiv lite finare, för jag är inte så bra på att teckna själv.

Det var som att Gud sa till mig att släppa min längtan efter Knut fri och låta den växa i mitt hjärta. Det skulle leda till att han verkligen fick komma till oss. Och Gud skulle beskydda oss.