Vid vägs ände

Vi har fått en barnläkartid först på måndag. Det är lite galet att en burk Neocate kan kosta från 10-550 kr styck, och därför har jag försökt amma så mycket jag bara klarat av tills vi kan få ett recept. Men när jag ammat väldigt mycket känner jag mig allt sämre. Stressen blir mer och mer handikappande och jag har allt oftare ont i magen av stress. Det problemet har jag inte alls haft förut men det har kommit mer och mer nu sen Knutte kom till oss. Har läst en del om stresshormoner och om det mjölkbildande hormonet prolaktin. Det blir ju mer och mer av det desto mer man ammar. Och jo, man blir stressad och orolig av det. Sist jag helammade blev min stress till slut ohållbar och även om det inte blev så illa nu, med sömnen i alla fall, så känns det som att det var på väg ditåt. Det är så himla sorgligt men nu måste jag nästan lägga ner amningen. Lite grann tänker jag amma tills vidare i alla fall. Men nu tar jag melatonin varje kväll ett tag och det minskar mjölkmängden rätt så fort och effektivt. Jag har dragit ner på amningen sen i lördags.

Jag har fått mer och mer konstant ont i magen men det är intressant hur magontet först kommer väldigt plötsligt i samma sekund som jag blir extra stressad över någonting. Jag antar att det är stresshormoner som utsöndras till magen och hur de mer och mer börjat irritera magväggarna. Läste förresten att stresshormonet kortisol utsöndras vid långvarig stress och "låser fast" kroppen i stressläge för en längre tid. Det är så typiskt för mig, inte bara nu utan alltid då jag varit mer stressad. Då blir det så svårt att sova och även att vila på dagen trots att man kämpar med trötthet.

Jag måste beställa hem någon bok om hormoner för jag tycker det är svårt att få all information jag vill ha på nätet, och jag tycker det är så himla spännande. LCHF-kosten har ju sin grund i kostens påverkan på våra hormoner, framför allt insulin. Det är så knasigt att se på kroppen som en maskin där bara kalorier in/ut är det som spelar roll. Kroppen är mer avancerad än så och vi kan lära oss så mycket mer om hur vi samarbetar med den på bästa sätt. Jag vill veta så mycket mer!

Den här killen vet i alla fall hur han gör mig GLAD!

Läget

På sistone har jag sovit bättre och kunnat sluta med melatoninen. Då har också mjölkmängden förbättrats så att jag kunnat helamma här nu på sistone. Det känns så himla skönt, på ett konstigt sätt. Det måste vara någon djup instinkt och tillfredställelse i att kunna ge sitt barn mat, själv. Så att det spelar mindre roll om man själv går under på kuppen. Bara för att jag kan helamma kan jag ju faktiskt ta ledigt någon gång också ifall jag behöver ta igen mig. Måste försöka förstå och acceptera det. Som igår kväll fick Knut lite extra ersättning på kvällen för jag kände att jag behövde sova en längre stund för mig själv. Då sov han drygt fem timmar i sträck istället för 3-4. Och det gnager lite i mig, men hallå - Knut behöver inte bara bröstmjölk, också en mamma som orkar. Men vi människor är inte bara drivna av sunt förnuft, också av känslor och instinkter. Nåväl.

Den här veckan är ju Martin ledig och jag vill verkligen utnyttja tiden på bästa sätt till att sova mycket och promenera mycket. Idag var jag ute på en mastodontpromenad för att vara jag. Tror inte jag gått en så lång och krävande (många backar upp och ner, med barnvagn) promenad sen 2009, innan min hjärtsjukdom började begränsa mig ordentligt. Det är så lustigt också hur kroppen skickar olika signaler och inte kan enas. Mina ömma höfter älskade all rörelse och det var de som drev mig att gå längre och längre. Men hjärtat protesterade. Jag vet i alla fall rätt bra hur mycket jag kan pressa mig. Idag pressade jag mig ganska hårt, men det kändes ändå ok.