Återblick

Jag har länge velat komma igång med bloggen igen men i förra veckan började jag läsa igenom mina gamla inlägg och läste ända tillbaka till innan Knut föddes. Så tacksam för alla minnen som är sparade på detta sätt, för skriver man inte ner så glömmer man ändå så otroligt mycket. Roligast var det att läsa om barnen och roliga saker som Rut sagt. Nu börjar Knut komma upp i den åldern då han säger så många roliga, underbara saker, så jag kände att nu får jag se till att börja blogga igen.

När jag läste så tänkte jag också på vad mycket som hänt under de här åren. Det har verkligen varit tuffa år med min hälsa. Men jag vill tro att det blivit mer stabilt nu. Jag är så glad i alla fall att jag efter mycket om och men och efter väldigt lång tid av ovisshet blivit sjukpensionär. Det är så vilsamt att ha landat i det och slippa tänka eller oroa sig för vad som ska hända.

Förra sommaren skulle jag försöka arbetsträna för att pröva min arbetsförmåga. Jag jobbade vid datorn 1 timme om dagen hemifrån i två månader. Det var så dumt att det skedde på sommaren för i alla tidigare år sen jag blev sjuk har jag kraschat efter varje sommar. Det är en extra intensiv tid för mig eftersom barnen är lediga och jag vill försöka orka med att vara med dem och göra så mycket som möjligt. Den här gången kraschade jag så hårt. Alla gånger har varit någon slags reaktion av utmattning men den här gången kändes det så självklart att beskriva det som "att gå in i väggen". Under första halvan av augusti grät jag nästan hela tiden. Jag var så stressad och bara grät av stress. Sen föll det sig så bra att jag kunde vara ensam hemma i hela fyra dagar, och det visade sig då hur hårt jag hade kraschat. Jag hade svårt att ens ordna något att äta till mig själv, än mindre plocka undan eller fixa minsta lilla i hemmet. Jag orkade inte stå på benen eller göra någonting. Men vad bra det var att jag fick de där dagarna för då kunde jag också koncentrera mig på att vila. Under augusti månad gick jag upp 7 kg i vikt trots att jag inte åt annorlunda alls, snarare var jag mer försiktig då jag märkte att det gick uppåt på vågen. Min kropp ballade ur helt enkelt. Och har inte kunnat gå ner mer än ett par av de kilona på det här året sen dess. I år är i alla fall första gången jag inte kraschar efter en sommar. Den här sommaren var så bra och jag vilade så mycket. Var så fokuserad på att inte orsaka ännu en krasch, och Martin var en sån hjälte den här sommaren - han hittade sin glädje i att umgås med barnen och han hittade på så mycket med dem, oftast utan mig.

Så trist för mig, men så nödvändigt. Kände mig för första gången faktiskt mer utvilad efter sommaren än före. Tack Martin!

När jag läste igenom bloggen så tänkte jag på hur mycket trötthet som präglat de här sista åren. Känner mig äldre och sjukare nu, men det året när jag var gravid med Knut var ju verkligen ett bra år. På något sätt mådde jag så otroligt bra under graviditeten och orkade mer än på länge. Sen kraschade min mage av stress och sen kraschade hela jag. Känns så ledsamt i min mammaroll att det är så här. T ex har jag börjat använda hörselkåpor ofta för att jag blivit överkänslig mot ljud. Och min älskade Rut som har så mycket att prata om HELA tiden.

Kan inte riktigt njuta av det längre eftersom det gör ont i mina öron. Och Knut, han gillar att skrika - av glädje, förtjusning, iver och ilska. Jag minns själv hur roligt det var att låta när man var liten. Jag älskade att skrika av vilken anledning som helst. Jag älskade att låta. Så svårt för ett barn att förstå att det kan bli för mycket ljud. Ja, det är så ledsamt att jag inte orkar vara mamma som jag vill, samtidigt är barnen min största motivation. Och man slutar inte hoppas på att saker ska bli bättre.

Föräldrar och barn

Åh vad jag älskar att få vara själv med Rut ibland. Hon är så rolig och vi skojar och skrattar ofta väldigt mycket ihop. Vi vet båda vilka knappar vi ska trycka på för att skapa ett gott skratt hos den andre.

Sen jag blev mamma själv, speciellt senaste året kanske, har jag förstått på ett helt nytt sätt vad bra det är att få växa upp med sin egen mamma och pappa. Föräldrar är inte utbytbara. Det finns ingen annan som kan vara det de är. Andra människor kan komma väldigt långt, och så klart göra ett bättre jobb under vissa förutsättningar, men det finns ingen annan som kan ge barnet den där speglingen av en vuxen människa som delar mina gener. Man förstår sig själv när man ser på sina föräldrar. Och föräldrarna kan förstå sitt barn som ingen annan kan. Adoptivbarn drabbas ofta av identitetskris och att förlora en förälder i unga år skapar stora sår. Det finns en djup längtan, ett djupt behov, att få känna sina egna rötter. (Kom just att tänka på vad vanligt det är med släktforskning hos personer som är 55+. När de egna föräldrarna försvinner vill man ta reda på mer om sitt ursprung.)

Jag ser så mycket av mig själv i Rut, och det känns som att ingen kan förstå henne så bra som jag kan. Jag förstår vart hon är nu, men jag kan också förstå någonting av vad som ligger i hennes framtid. Sen kanske hon kommer stå där en dag och skrika åt mig Du fattar ju ingenting. Men det kan hon ju tro.

Alla människor har sin personlighet och sina egenheter. Vissa saker kan man störa sig på men när man känner igen sig själv i detta så är det nära till en medkänsla och en nåd som man liksom måste kämpa för att få fram ifall man inte alls känner igen sig själv.

Det är så fint detta, att i ens egna gener finns en nyckel till att förstå sina barn. Den variant av barn som jag och min man får, är antagligen dem vi är bäst lämpade att vara föräldrar för, tillsammans. Ibland tolkar Martin Rut på ett sätt och jag på ett annat, och ibland har nog jag rätt men ibland har Martin rätt. Det är så bra.

Ja, det är fantastiskt med biologiska föräldrar och biologiska barn. Det är svårt att komma ifrån att vi människor har lättare att älska det och dem vi känner igen oss själva i. Och med det sagt är det kanske ännu mer fantastiskt med kärleken som faktiskt finns och är stark mellan andra slags föräldrar och barn! Ja, wow! Hurra för alla föräldrar! Hurra för alla barn!

Hurra för min fina Rut!

Hur stor kan en bubbelkrona bli? Ja, det undrar vi medan vi bubblar av skratt.

Goda bakterier

Jag har funderat mycket på bakterier och en god tarmhälsa på sistone. Inte minst känns det relevant just nu med en minsting. Det är nämligen så att vår bakterieflora till stor del etableras under det första levnadsåret. Sedan ser kroppen denna flora som det normala och det blir svårare att bygga upp en bra tarmflora senare i livet om man fått en dålig start.

Viktiga källor till goda bakterier för en bebis är från mamman i samband med den vaginala förlossningen, genom amningen och genom salivutbyte. Det ställer alltså krav också på att framför allt mamman har en bra bakterieflora att dela med sig av. Idag rekommenderas inte föräldrar att pussa på sina barn, smaka av deras mat eller stoppa deras napp i munnen, för att vi har en så dålig salivhälsa många gånger. Men det naturliga är att dela saliv med sina barn. Innan barmatsburkar och mixerstavar tuggade föräldrarna ofta maten åt sina barn. För bättre saliv undviker man socker, spannmål och omega6-rika fetter från t ex margariner och färdigmat. Och använd inte bakteriedödande tandvårdsprodukter eller rengöringsmedel.

Efter att Knut fick 3-månadersvaccinet blev han lös i magen och fick grönt bajs. Grönt bajs tyder på dålig matsmältning och för snabb process genom tarmarna. I förra veckan var bajset riktigt, riktigt grönt. Som en en nästan lysande spenatsoppa. Då hade bajset varit grönt eller tendens till grönt i minst två veckor. Jag gav honom i alla fall fem sempers magdroppar (bakterier) och nästa dag var det inte tillstymmelse till grönt i bajset. Bara fint gult som det ska vara. Otroligt hur bakterierna kunde ge så god effekt så fort och tydligt!

Den främsta källan till goda bakterier för oss men även för bebisar när de börjar äta är ju givetvis maten. Tyvärr har vi tappat både vanan och kunskapen om sådan mat. Det är ett område jag vill utforska mer framöver. Mjölksyrade grönsaker är en väldigt bra källa. Men jag antar att över huvud taget hur man hanterade och förvarade mat förr i tiden, innan det fanns kyl och frys, var mycket positivt. Man lät mat jäsa, eller fermenteras. Man saltade och syrade och förvarade mat i lädersäckar, under jorden och i varmare temperaturer. Allt med en kunskap om hur man bevarade mat länge utan att dåliga bakterier fick överhanden.

Man kan så klart också använda sig av probiotiska tillskott, dvs tillskott av bakterier, kanske speciellt för att återhämta sig efter en antibiotikakur, men vi kan nog inte på det sättet uppnå den kvalitet och mångfald av bakterier som ett rätt matintag kan ge. Dessutom blir det väldigt dyrt i längden med tillskott. Jag tänker ändå köpa någon variant och ge mig själv en kur eller kickstart. Om du köper tillskott, kolla så att mängden bakterier är angivet, annars är risken att det är väldigt låga mängder.

Lugna lördag

Bloggen går visst på lite lågvarv just nu. Och idag vill jag mest bara berätta att jag haft en så skön ledig mamma-mys-stund - sovit halva förmiddagen, ätit lunch framför X-factor. Lchf-bröd med makrill.

Jag har mer och mer fått ägna helgerna åt att ta igen mig, vilket gör att jag verkligen saknar Rut som går på förskolan i veckorna. Åh. Tack och lov att Martin snart blir pappaledig för en låång tid.

Hoppas ni har en skön helg!

Magen

Den här helgen har jag tagit ledigt från olika saker jag har planerat in och planen är nu istället att vila, vila, vila. Orsaken är magontet som jag haft ganska länge nu. Från början kom det när jag blev stressad men de senaste veckorna har jag haft ont hela tiden. Nu har jag tagit Omeprazol i en vecka men det har inte hjälpt så jag märkt det i alla fall. På måndag ska jag träffa familjeläkare. Men jag vet ju i alla fall vad som är orsaken - stress - så det är där lösningen behöver in också. Nu kan jag inte göra några dramatiska förändringar i vardagslivet, jag behöver fortfarande vara mamma. Man får tänka varje dag på hur man kan underlätta för sig själv, var man kan hitta vila, på att tänka bra tankar m.m. Knut sov så dåligt i början på veckan efter vaccinationen och det sänkte mig ordentligt, men nu senaste nätterna har han sovit riktigt bra. Han sover ibland 7 timmar första svängen och sen 4 timmar nästa på natten. Men man måste ändå skynda sig i säng på kvällarna för att hinna få någon vettig sömn själv. Knut somnar några timmar innan vi gör det, men vi brukar gå och lägga oss direkt efter att Rut somnat.

Martin är ledig sista veckan i november. Sen blir han ledig igen 17e december och är pappaledig till augusti nästa år! Underbart!

Jag håller mig nära sängen idag. :-)

Utvärdering

Blä för det här med ersättningar. Allt i mig varnade verkligen för att det inte skulle funka med Altheran, och det har det inte gjort heller. Ville inte behöva utsätta min son för det här försöket, men det verkade ju vara det enda vi kunde göra för att få ett recept på Neocate. Knut har varit ledsen efter att han fått i sig Althera den här helgen och över huvud taget har han successivt blivit ledsnare och svårare att ta hand om. Martin har fått åka ut med honom i bilen för att söva honom, vi har alla sovit sämre, och min sömn som hade blivit så bra till i fredags är nu dålig igen pga stressen. Nu är jag genast lite gladare och lugnare ändå för Martin har åkt till apoteket och köpt en ny burk Neocate för 550 kr - så dyrt att apotekspersonalen är chockad och typ ber om ursäkt. På recept får man Neocate för 120 kr/uttag. I bästa fall är det 12 burkar i ett uttag! Lite skillnad. Nåväl. Nu är jag bara glad för att situationen tillfälligt är löst. Nu får vi hoppas vi snart får träffa en barnläkare och kan få ett recept.

Nu hade det för övrigt varit ett ypperligt tillfälle att sova, för Knut sover och Rut har inte heller vaknat än, och Martin är föräldraledig den här veckan så han kan ta hand om henne när hon vaknar. Men jag kan inte sova och idag tänker jag inte försöka förrän min kropp säger till att den vill sova. Det är bara stressande att ligga och försöka när det inte går.

Hela historien om Knuts mage

Jo, Knut har kämpat av och till med sin mage ända sen början. Eller, efter 1-2 dygn ungefär började han ha ont. När han var drygt en vecka tänkte jag att jag skulle testa att utesluta mjölk. Jag började med att utesluta allt utom smör och han blev väldigt mycket bättre då, men inte helt bra förrän jag var helt mjölkfri. Men i samma veva började jag ta mina sömntabletter (melatonin) och det tog lång tid innan jag förstod att dessa minskar mjölkmängden. Så jag kämpade mycket med amningen och vi började ge ersättning då och då. Sen så har jag testat mjölkprodukter flera gånger men det har verkligen straffat sig. Som sist åt jag något som var stekt i smör och han blev verkligen jättedålig.

Vi har gett Nutramigen som ska gå bra för mjölkallergiker. Den innehåller mjölkproteiner men man har sönderspjälkat dem så att de flesta ska tåla dem ändå, men riktigt alla gör ändå inte det och då finns det annan ersättning att tillgå också. Den här informationen fick Martin på Apoteket (tack vare att jag bett honom fråga riktigt noga efter en mjölkfri ersättning) när han köpte ersättning första gången och han berättade det för mig, men vi har hela tiden förutsatt att Knut ska tåla ersättningen. På BVC har de inte sagt något om ersättningen trots att jag uttryckt min oro för hans mage varje gång jag varit där.

I en veva när vi gav mer ersättning ett tag så började han få så ont i magen och jag tänkte att han blev hård i magen av ersättningen. Det var förvisso löst det som kom ut men det kom mycket mer sällan än på helamning. Till slut bestämde jag mig för att sluta med melatoninen och helamma för jag stod inte ut med hur han blev på ersättningen.

Helammade så länge jag orkade, innan alla krafter tog slut, sen började vi med melatonin och Nutramigen igen. Efter några dagar (en vecka sen) började han få ont i magen igen och sen blev det värre för varje dag. I lördags kände jag att det fungerar inte att fortsätta så, men jag trodde fortfarande att det bara handlade om att magen blev trög och jag trodde inte det skulle bli värre. Men så kom vi på att han kanske reagerar på mjölken i Nutramigenen ändå, och när det handlar om allergi så blir det ju värre desto mer man provocerar så det kändes förfärligt att ge mer ersättning. Då hade vi kommit in i en lunk med mycket ersättning och lite amning, det blir liksom mindre mjölk för varje natt jag tar melatonin. Men jag tog ingen melatonin då i lördags och försökte amma så mycket det bara gick. Stackars Knut var ganska hungrig i söndags! Framåt kvällen fick vi ge ersättning två gånger ändå, men det var så skönt för då hade vi ändå märkt att han blivit bättre i magen.

Igår morse ringde jag BVC och berättade allt och att vi behöver ett recept på Neocate, som är helt mjölkfri. Jag hoppades få ett recept samma dag men Knut behöver träffa en barnläkare först och det kan nog dröja lite. Så vi åkte och köpte en burk för 550 kr istället för 120 kr som det kostar på recept. Men åh vilken lättnad det är! På den nya ersättningen och amningen mår han bra! Jag är så glad, glad, glad!

Än är inte all oro borta. Jag kollar Knut hela tiden hur han verkar må och de få gånger han har skrikit sen igår blir jag så orolig. Men sen igår har allt varit så bra. Han har legat på skötbordet och skrattat och myst. Han har haft roligt i babygymet. Han har suttit i babysittern och tittat på oss när vi ätit mat och sen har han somnat där när han blivit trött. Så gjorde han flera gånger igår. När han mått dåligt innan har Martin fått åka ut med honom i bilen för att han ska somna och sen har han fått sova vidare i bilstolen. Han har förvisso kunnat somna i famnen eller vid bröstet, men sen när man flyttat på honom har han vaknat.

Det känns så underbart att det verkar som att vi hittat rätt nu. Samtidigt är det lite sorgligt att Knut har behövt ha ont, och att vi gått miste om så mycket kvalitetstid med honom. Istället för att mysa har vi fått trösta honom och oroa oss. Usch vad många timmar jag ägnat åt oro. Hoppas det får vara slut med det nu. Haha, fast mammor hittar så många anledningar till oro, man får använda oron till att hitta lösningar helt enkelt. Konstruktiv oro, det ni!

Ja, det var en lång historia, men jag tror den slutade mycket lyckligt!

Höstpromenad med Rut

Rut och jag var ute på en liten kvällspromenad fram och tillbaka till affären igår. Vi hämtade ut ett litet paket och köpte ett paket tuggummin. Det är en såndär stor tacksamhetsgrej. Och lite har jag nog en liten fix vid just promenader. Det finns få saker som känns så välgörande för ande, själ och kropp som just en promenad. Det är också ett avslappnat sätt att umgås med någon annan på. Och när jag varit för trött för att gå ens en liten promenad har jag längtat efter det så otroligt mycket. Och när jag minns tillbaka sorterar jag upp mina minnen om hur jag mått efter när jag kunnat promenera och inte. Senast har jag kunnat promenera våren 2012 och våren 2011, men nu också hösten 2012, tillsammans med Rut, tack!

Det är så fint att gå med Rut för hon berättar så många spännande saker och jag får veta mer om vad som händer i hennes liv. Och jag är så glad och lycklig över henne att jag berättar att jag älskar henne och att det är så mysigt att vara ute och gå med henne så fort det blir min tur att säga något. När vi var nästan hemma funderade jag över om det är bra att berätta det SÅ många gånger. Nåväl. Bättre en gång för mycket...

Rut just nu

Jag har tidigare skrivit om att studera sina barn när de är i 3-5-årsåldern. Jag tror att deras personlighet i princip blir färdigutvecklad däromkring för att sedan bara mogna och förfinas.

Den här sommaren har Rut utvecklats enormt mycket i sina talanger. Hon har blivit jättemycket duktigare på att rita, skriva, bokstäver och siffror. Just nu gör hon nästan inget annat än att rita och pyssla när hon är hemma utan lekkompis.

Jag kan inte tänka mig att jag ritade så mycket som hon gör för jag kan inte minnas att jag någonsin tyckt det varit så speciellt roligt att rita (jag är inte så bra på det). Däremot känner jag igen mig i hennes förtjusning för pysselböcker som är fyllda av knep och knåp som handlar om att man ska lära sig. 

Hon är ändå väldigt social i sitt pysslande. Hon vill gärna att någon ska sitta med henne och när hon ritar gör hon gärna en teckning till någon. Och så gör hon små lappar och lägger i min brevlåda som hon satt upp på dörren till vårt sovrum. Härom dagen ritade hon en teckning till sin kompis Filippa som hon ska skicka med posten.

Hon har ritat en flicka som släcker en eld och en robot, och skrivit allt själv (jag har berättat vilka bokstäver hon ska skriva). Hon är så duktig för att vara 4 år. På fyraårskontrollen på BVC sa de förresten att hon ritar som en femåring. 

Nu ska den bara läggas på Filippas brevlåda.

Utöver det står väl utseende i ganska stort fokus också, och prinsessor som jag berättat innan. Rut gillar verkligen att känna sig fin och ha fina kläder på sig. Och hon vill göra det som prinsessor gör, som att gifta sig. Det har hon funderat över en hel del det senaste halvåret i alla fall. Hon funderar över vad hon ska ha på sig, vilka blommor hon ska ha, och så klart vem hon ska gifta sig med. Senast igår frågade hon Martin vid deras frukost på McDonalds "vill du gifta dig med mig?". Jag måste berätta att man måste vara 18 för att få gifta sig. Rut verkar lite stressad över att få det gjort nån gång. Haha.

Där känner jag igen mig mycket också. Jag älskade att klä upp mig och vara fin när jag var liten och jag arrangerade bröllop mellan mig och min stora nallebjörn. Jag ordnade lämpliga kläder till honom och mig, en "präst" som var min granne, publik och kakor att äta efteråt.

Mina fina barn

Rut är verkligen i prinsessåldern och prinsesskronan och prinsessklänningen åker på så fort hon får chansen. Som i morse ville hon ha den på sig för att sedan byta om igen innan det var dags att åka till förskolan. Så har hon gjort senaste dagarna. Klänning på så mycket det bara går, men hon förstår, tack och lov, att hon måste byta om innan vi ska iväg. Den här fina bilden tog min mamma.

Igår kväll när jag nattade och läste bok för Rut så hade vi ett riktigt skrattkalas. Vi skrattade så som jag gjorde med mina tjejkompisar när jag gick i mellanstadiet - ohämmat, smittande, omöjligt att sluta. Det var första gången Rut och jag skrattade tillsammans på det sättet. Så himla kul. Ja, hon är en sån skön tjej och det är så roligt att känna henne.

Det fick mig att tänka på Lill-Knut och vad roligt det ska bli att få lära känna honom mer och se hans personlighet komma fram mer och mer. Rut är ju störtrolig och underbar på alla sätt och vis... ja, det finns så mycket personlighet. Och mer kommer jag att få se. Tänk att få se Rut bli tonåring och vuxen. Vilken resa jag har framför mig! Lycka! Och hos Knut ligger ju också en stor skatt som jag bara börjat utforska än så länge. Det är så spännande och roligt. Tänk vilka överraskningar jag har framför mig! Lyckliga jag!

Älskade Knut, vad ska du hitta på? :-)

En eftermiddag att gilla

Tack för era fina och uppmuntrande kommentarer!

Knut och jag sov minst två timmar här på eftermiddagen. Det är så kul när jag blir väckt. Då brukar jag tänka ungefär... redan, det blev ingen lång sovstund. Men sen kollar jag på klockan och ser att vi sovit rätt länge. Så är det ofta. Ibland blir man väckt fort också så klart, men just det där att man har ingen koll på hur länge man sovit när man är nyvaken.

Sen gick vi ut med barnvagnen en liten runda. Så idag blev också en stor dag. Första gången jag och Knut gick ut med barnvagnen själva.

Det blev min tredje promenad den här veckan. Har gått lite lite längre för varje gång. Så glad för det!

Ett svårt val

Den senaste veckan nånting har jag haft det ganska tufft och haft mycket att fundera på. Bröstmjölken har inte räckt till riktigt och även om vi gett ersättning också så känns det så knäckande. Jag har velat amma så mycket som möjligt så det har inneburit ganska mycket vakentid på nätterna när Knut inte varit nöjd och velat äta. Och så har jag legat där utmattad och fundersam över hur jag ska göra. Ge mer ersättning, sluta med ersättning så att mjölken kanske ökar på? Plus att det på något vis funnits hur mycket som helst mer att tänka på.

I helgen tog jag en paus med mina sömntabletter (melatonin) och då kom det plötsligt massor med mjölk i brösten. Jag tyckte det verkade ologiskt att melatoninet skulle minska mjölkmängden så jag hade inte ens övervägt det. Men nu i efterhand minns jag att det var i samband med att jag började ta melatonin igen när Knut var en dryg vecka som mjölkmängden började minska. Innan det var det snarare för mycket hela tiden.

En googling kunde också bekräfta att melatonin verkar sänka prolaktinmängden. Prolaktin är kroppens mjölkbildande hormon. Så det var ju bra att veta vad som var boven i dramat.

Men efter två nätter utan melatonin var jag knäckt. Jag hade sovit alldeles för lite och då kommer en massa smärta och stelhet i kroppen som ett brev på posten för mig.

Oj vad jag grubblade över vad jag skulle välja - trötthet och smärta, eller mycket mjölk i brösten. Till slut fick jag lov att komma fram till att jag måste prioritera min hälsa om jag ska orka med det här. Så nu ger vi lite mer ersättning och jag kämpar lite mindre med amningen. Och så försöker jag sova mer på nätterna och ge Knut mer till Martin. Det är lite svårt att släppa taget men jag blir bättre.

Jag förstår att min dåliga sömn och all smärta i kroppen har att göra med min dåliga kondition och det stillasittande liv jag haft de senaste tre-fyra åren pga min hjärtsjukdom. Nu ska jag försöka sova så bra jag kan på nätterna och röra på mig så mycket jag orkar och kan på dagarna. Jag hoppas att jag ska bli bättre. Då kan jag också kanske dra ner på melatoninet och amma mer i framtiden.

Inatt hoppade Knut förresten över en måltid och sov från 9-3, i sin egen säng. Så skönt. Det har sina fördelar med mätta bebisar.

Det går framåt

Igår var en stor dag. Första dagen under 2012 som jag använde vanliga byxor.

Med tanke på att jag inte använt mammabyxor kändes det ganska stort.

Men idag är allt back to normal. Mjukis all the way.

Mellan hopp och förtvivlan

Den typ av bebisar jag verkar få ställer lite krav. Det vill vara nära och äta jätteofta. Det vill inte bli flyttade på när de somnat. Av den tid Knut och jag spenderar tillsammans är han intill mig ungefär 90% av tiden. Den lilla tid jag lyckas få ihop till bara mig räcker knappt till det nödvändigaste, som att klä på sig, kamma håret, äta mat, gå på toaletten. Ibland får jag lov att göra något med en skrikande Knut i bakgrunden. På nätterna är jag glad om jag lyckas somna om för fjärde gången i precis den ställning som Knut vill att jag ska ligga i.

Att få sova precis som jag vill är nog det jag längtar mest efter.

Allt känns jobbigare och mer krävande än när Rut var liten. Nu har jag två barn att räcka till för och det innebär mer stress dag för dag. Men jag vet också att det blir så mycket bättre med tiden. Man får sova mer och mer för sig själv och man hinner mer och mer allt eftersom de blir större.

Nu styrs mitt liv ganska mycket av hur trött jag är, men jag börjar mer och mer känna mig själsligt trött. Den där tröttheten som beror på att man haft en dålig natt har liksom flyttat djupare och tycks prägla hela livet. Känner mig så trött, även om jag sovit lite bättre.

Imorse lyckades jag smita ifrån Knut en stund och lägga mig i Martins famn. En sån sak är en sån enorm lyx just nu. Tiden räcker sällan till en kram. Jag passade på att bara gråta. Det är sånt jag passar på med då och då. Sen känns ju livet faktiskt lite lättare. När man fått lätta på trycket lite.

Recension av en lördagkväll

Jo, Knut överlevde de timmar jag var borta igår. :-) Det var ju skönt.

Såhär funkar det att lämna en snart fyra-veckor-plutt.

1. Timmen innan kommer ett adrenalin- och stresspåslag. HUR SKA DET GÅ?

2. Allt är frid och fröjd när vi lämnar. Jag går ut och redan i trapphuset känner jag mig som en kriminell gangster, en lagförbrytare. Hjärtat dunkar. Pratar med Martin om Knut och mina känslor hela vägen till restaurangen.

3. Försöker prata om annat men tänker mest på Knut i en halvtimme. Smsar svärmor: Ring om det blir kris!

4. Äter, har trevligt, pratar om ditt och datt i nån timme.

5. Kommer plötsligt på att det var längesen jag tänkte på Knut. Får en liten chock... jag har lämnat mitt baaaaarn!

6. Pratar om annat och simultantänker på Knut tills vi börjar närma oss hemmet.

7. Sista biten går jag all in och bubblar om vad fin Knut är osv osv...

8. Knut är hemma, levande och glad och han ser ungefär lika fin och underbar ut som när jag fick se honom för första gången.

Min recension av allt är att det hela nog var ganska nyttigt för mig. Det var så skönt att få tid och utrymme att känna något mer än - jag vill sova, helst ifred.

Förresten, den libanesiska maten var grymt god och sällskapet urtrevligt.

Nu är allt som vanligt igen.

Liten plutt

Ja, det är ju vår femåriga bröllopsdag idag och vi tänkte gå ut och äta middag ett par timmar. Vi har barnvakt till BÅDA barnen. Såhär nu när det börjar bli dags känner jag mig väldigt nervös och stressad. HUR ska det gå? Ojoj.

Hade nog aldrig lämnat Rut såhär tidigt, men man blir lite coolare med andra barnet, men ändå, ojoj.

Jag skulle gå på bio med min svägerska när hennes dotter var några veckor. Fem minuter in i filmen stack hon. Paniken över att vara borta från sitt barn smög sig på, fort! Haha, mammor alltså.

Nu ska jag försöka njuta. Knut borde ju i alla fall leva när jag kommer tillbaka. Vad kan hända på ett par timmar liksom. ;-)

I städartagen

Natten till idag var otroligt bra. Jag och Knutte somnade vid niotiden. Sen väckte han mig kl 4! 7 timmar sömn, i sträck. Jag kunde i alla fall inte minnas att jag varit vaken någon gång, men Knut brukar vakna vid 1 och vid 4, och vid 4 kändes mitt vänstra bröst inte som det varit orört sen 9. Knut låg ju där på vänstra sidan och jag som somnat i amningsläge kanske inte vaknade riktigt av att han ammade igen. Hur som helst, inget minne av något mellan 9-4. Det har vi firat med att städa, fixa, tvätta och dona. Det kom en massa ork och inspiration helt enkelt.

Och så är det ju faktiskt ganska hett med en man som dammsuger och moppar med bebis i bärsele. :)

Hinna med

Igår ville Rut att vi skulle ringa alla hennes kompisar och ordna fiskdamm, skattjakt, rita knorr-på-grisen plus några till lekar. Hela förmiddagen ägnade hon åt att planera och förklara allt för oss. Lilla älskade Rut. Mamma och pappa är inte riktigt på samma nivå just nu.

Det är inte så lätt att hinna med något alls, förutom att amma. Såhär med andra barnet fattar jag lite bättre att det är övergående. Så beroende som Knut är av mig nu kommer han inte vara jämt, och han kommer bli lite, lite tryggare i sig själv för varje vecka som går. Nu är det bara att amma järnet och stå ut med väldigt nära sällskap dygnet runt.

Vi har i alla fall skaffat en bärsele så Martin kan göra något samtidigt som han håller Knut vissa stunder. Jag är lite för svag i ryggen för den känner jag. Får träna upp mig lite kanske. :-)

Rik

Sovande barn är ju lite extra härligt. Man kan slappna av och bara tänka på vad mycket man älskar dem. Och nu har jag två! Känns så otroligt lyxigt och underbart. Vi åkte hem från Horndal ikväll och båda barnen somnade i bilen. Kände mig så rik när jag tittade på dem.

Bästa natten

Åh, tack, tack, tack för världens bästa natt! Martin supportade mig mycket i början av natten så jag skulle få komma till ro och Knut har sovit riktigt, riktigt bra, bland annat mellan 1-5 ungefär i amningskudden. Han har bara sovit för sig själv i natt, tack vare att Martin hjälpt till att söva honom. Han är i famnen i princip hela dagarna men jag tycker det är svårt att sova och komma till ro när jag har honom intill så det är så skönt när det funkar att han kan sova själv.

Jag har börjat gråta titt som tätt de senaste dagarna, men det är verkligen svårt att hålla tillbaka när man är så otroligt trött, och magen gör ont.

Mina älsklingar!